Författare om ånger: När det personliga blir allmängods

Frågan är om någon författare uttryckt sig lika ångerfullt om en bok som Annie Proulx gjorde i en intervju med The Paris Review 2009. ”Jag önskar att jag aldrig skrivit den historien”, sa hon om ”Brokeback Mountain”, novellen som filmatiserades med stor framgång 2005.

Det vore lätt att anta att hennes ånger berodde på hatbrev från homofober, upprörda över hennes skildring av två kärlekstrånande cowboys. Men nej, det handlade snarare om alla män som kontaktat henne med önskemål om ett lyckligare slut. ”Och alla börjar på samma sätt – jag är inte homosexuell, men…”, berättade hon. Underförstått var att dessa män ansåg sig förstå karaktärerna bättre än författaren själv. Proulx tröttnade så till den grad på dessa ”korrekturförslag” att hon ångrade att hon överhuvudtaget skrivit berättelsen.

Runt årsskiftet, när summeringar och tillbakablickar är vanliga, är det kanske naturligt att reflektera över saker vi ångrar. Men hur ser ånger ut för författare? Finns det fler än Annie Proulx som ångrar att de publicerat en text eller delar av ett verk?

Den tyska författaren Judith Hermann öppnade för möjligheten till ånger redan i förordet till sin senaste bok ”Vi skulle ha talat om allt”. Boken, som baseras på hennes poetikföreläsningar från Frankfurt 2022, innehåller ”oväntat privata saker” om hur hon skrivit sina noveller och romaner. Hon skrev bland annat om hur rädd hon varit för sin fars raseri under uppväxten och konstaterade att ”det lär visa sig om det blir något att ångra”.

”Jag var rädd att jag skulle ångra att texten var så personlig, att jag borde ha hållit vissa beskrivningar för mig själv. Det var en påhittad rädsla: jag försökte helt enkelt att förbereda mig på ånger”, säger Judith Hermann idag.

Enligt henne är ånger ett ”oväntat åldersfenomen”. Ju äldre hon blir, desto mer ångrar hon, vilket har gjort henne försiktigare när hon ”formulerar önskningar”.

”Jag önskade att jag skulle få hålla de här föreläsningarna. Sedan höll jag dem och betalade ett pris för det som jag inte vet exakt vad det var, men som ändå fanns där. Ånger, alltså, inte över en detalj, utan över helheten. Det handlar nog om ånger över det levda, det förgängliga och det liv som passerar förbi.”

När det beskrivs så låter det snarare som melankoli eller vemod än ånger, men Hermann menar att risken för ånger ändå alltid finns när hon skriver.

”Skrivandet är en farlig sysselsättning och då måste man som författare vara beredd på allt, även ånger.”

Denna känsla måste dock hållas på avstånd under skrivprocessen. Om hon inte gjorde det skulle hon bli förlamad som författare – allt skulle ältas och till slut kvävas.

”Jag måste gå kallblodigt förbi sådant och skriva ord för ord, mening för mening.”

När Hermann blickar tillbaka på sitt författarskap kan hon se saker att ångra: ”Jag skulle vilja säga att jag mest av allt ångrar vissa bryskt formulerade och till synes coola detaljer i ’Sommarhus, senare’. Men det var också min debut.”

Hon menar att för att kunna skriva måste man våga riskera att ångra sig: ”Om jag inte ångrade något, skulle jag inte ha vågat något.”

På samma sätt resonerar Rachel Cusk, den brittisk-kanadensiska författaren som fick utstå hård kritik för sina självbiografiska böcker ”Att bli mamma. En ny roll i livet” och ”Efterbörd. En berättelse om en skilsmässa”. Sunday Times kallade henne för ”en hård liten dominatrix” och ”narcissist utan dess like”.

”En utomstående betraktare kan säkert föreställa sig att jag är fylld av ånger över de böcker som har mötts av allmänhetens missnöje. Det har varit flera. Det har inte varit roligt att behöva göra de här erfarenheterna, vissa av dem kan nästan beskrivas som traumatiska, men ånger – önskan att man inte borde ha gjort något man har gjort – det har jag inte”, skriver Cusk.

Hon menar att om hon hade känt ånger skulle det inneburit att hon ångrade hela sin ”karaktär och själ”, eftersom det har varit hennes öde att ”uttrycka saker som andra människor ibland tycker är oacceptabla.”

Efter kritiken förändrade Cusk sitt sätt att skriva och slog igenom internationellt med den hyllade trilogin om Faye. Trots att hon nu är en av världens mest uppburna författare ser hon värdet i ånger:

”Tanken på att mäktiga eller framgångsrika människor inte ångrar saker är ganska irriterande! Det får en att tro att det är genom att inte ångra sig som man blir stark. Jag tycker inte att jag själv är stark. Samtidigt är det nog så att den enda erfarenhet jag har av denna styrka är just det faktum att jag inte ångrar mina böcker, även när andra tycker att jag borde ångra dem.”

Norske författaren Geir Gulliksen, vars roman ”Berättelse om ett äktenskap” fick hans ex-fru att offentligt ifrågasätta hur mycket en författare bör få berätta om personer i sin närhet, menar att ånger är en del av att vara människa, men att det är särskilt med litterärt arbete.

”Själva skrivandet är så lite viljestyrt, så lite kontrollerat. Man måste bara ge sig hän åt det som kommer, och då verkar det lite orimligt att ångra sig”, säger Gulliksen.

Samtidigt finns det en annan sida av saken: ”För varje mening man skriver finns det en röst som säger: Kan du verkligen skriva det här? Har du rätt att göra det? Det verkar som om skrivandet handlar om att blunda för sig själv och samtidigt vara exceptionellt vaksam.”

Gulliksen använder denna ”förebyggande ånger” som en drivkraft: ”Om det verkar som om jag inte borde skriva något, gör jag allt jag kan för att skriva det ändå.”

Även författaren, poeten och kritikern Aase Berg, som också varit föremål för debatt om vad man får skriva, menar att man måste söka sig mot smärtpunkterna i skrivprocessen.

”Som person är jag inte skamdriven alls. Men jag gör saker i stunden när jag skriver som är obehagliga. Det måste man göra. Det är när det börjar kännas pinsamt som det händer något med texten”, säger Berg.

För Berg handlar skrivandet om ett slags utforskning, oavsett om det gäller poesi eller mer självbiografiskt material som i boken ”En uppblåst liten fittas memoarer”.

”Det går emot min personlighet att hålla på med självbiografiskt material. Jag tycker att det är jätteobehagligt att skriva mer eller mindre autofiktivt. Hela den grejen är vidrig.”

Men hon gör det ändå, eftersom det innebär ett risktagande: ”Det vore så fegt att sitta och hitta på grejer när allt material på ett eller annat sätt finns i mitt eget psyke, även om det är obehagligt att ge människor tillträde till det på olika sätt.”

Berg konstaterar slutligen att ångra är en konstig sak: ”Är man för rädd för att ångra sig kan man inte skriva. Det är snarare misstagen som gjort mig till den författare jag är.”

Kanske är det just detta som förenar de författare som vågar utforska gränserna – insikten att ånger är priset man kan behöva betala för att skapa något betydelsefullt. Eller som Judith Hermann uttrycker det: ”Om jag inte ångrade något, skulle jag inte ha vågat något.”