I brasilianska bilderboksskaparen Guilherme Karstens senaste översättning till svenska, ”Fyra tjuvar och Oskar”, möter vi ett klassiskt tema inom barnlitteraturen – de komiska tjuvarna – men med en kreativ twist som gör berättelsen till något mer än bara en skildring av klantiga bovar.
Historiskt sett har komiska tjuvar i barnlitteraturen följt ett visst mönster. Från Astrid Lindgrens klassiska duor som Dunderkarlsson och Blom eller Ruskprick och Knorrhane, till mer moderna exempel som Jönssonligan, där varje medlem bidrar med sin specifika expertis. I barnboksvärlden har Anders Sparring och Per Gustavssons ”Familjen Knyckertz” byggt vidare på denna tradition, där en hel familjs samlade förmågor används i olika stöldsammanhang, men där ett barn med moraliska betänkligheter ibland ställer till det.
I Karstens berättelse möter vi något liknande, men med en avgörande skillnad. Oskar, den femte medlemmen i tjuvgänget, ställer visserligen till det för de andra, men inte av moraliska skäl. Han är helt enkelt tankspridd och konstintresserad, ständigt försjunken i sina teckningar och sin fantasi.
Historien utvecklas när de fyra tjuvarna, som har specialkunskaper inom verktygshantering, förklädnad, säkerhetssystem och spaning, inser att Oskar kan rita. De får den till synes briljanta idén att låta honom rita en karta som ska leda dem till bankens kassavalv. Men som man kan föreställa sig går inte detta som planerat. Oskars konstnärliga visioner tar över och istället för en användbar karta producerar han färgstarka konstverk. Resultatet blir att de dyker upp överallt i staden – utom just i bankvalvet.
Det som gör boken särskilt intressant är illustrationerna. Medan Oskars egna verk inom berättelsen är explosioner av färg och kreativitet, håller Karsten sina egna illustrationer mer strukturerade och endimensionella. Bilderna har en touch av klassisk Disneyfilm, där karaktärerna rör sig på en rak linje framåt utan att försvinna in i bildens djup. I en kreativ passage får läsaren följa tjuvarnas färd genom stadens avloppssystem i genomskärning, genom att fysiskt vända på boken.
Trots att grundkonceptet med klantiga tjuvar som överlistas inte är nytt, tillför Karsten något distinkt till genren. Det fascinerande med ”Fyra tjuvar och Oskar” är att det aldrig var Oskars avsikt att leda tjuvarna vilse. Hans enda drivkraft är konstutövande, och han lovar egentligen aldrig att hans bilder ska leda till något specifikt mål.
Man kan tolka berättelsen som en kommentar om konstens egenvärde. När tjuvarna försöker instrumentalisera Oskars talang för sina praktiska syften misslyckas de. Konsten låter sig inte reduceras till ett verktyg för att uppnå andra mål – vare sig det handlar om att råna en bank eller att förmedla tydliga moraliska budskap till unga läsare. Oskars konst, precis som bilderböcker generellt, har sitt primära värde som konst och underhållning i sig självt.
I slutet av berättelsen har inget bankrån ägt rum, men Oskar har blivit en erkänd konstnär som kan måla precis vad han vill – utom just kartor. Det är en underhållande och finurlig avslutning på en berättelse som både barn och vuxna kan uppskatta, om än kanske på olika nivåer.
Karstens bilderbok erbjuder således både en rolig historia för de yngsta läsarna och en subtil reflektion kring konstens natur och värde för de lite äldre eller mer analytiskt lagda. Genom sin lekfulla framställning visar Karsten att konst och litteratur har sitt värde i sig själva, bortom omedelbara nyttoaspekter.
