Kanske vill Polly Aaro Thörneby skapa en samling lika svårbeskriven som planetens

Polly Aaro Thörnebys debutdiktsamling ”Prinsen av koraller” presenterar sig som en svårfångad och eklektisk läsupplevelse. Den 90 sidor långa boken, utgiven på Cycle press, saknar ett tydligt jag och framstår vid en första genomläsning som fragmenterad i sitt uttryck. Diktsamlingen väcker frågor om vad som egentligen håller en samling samman – är det författarens vilja, läsarens tolkning, eller utvecklar samlingen sin egen inre logik?

Den danska författaren och konstnären Amalie Smith har reflekterat över samlingens natur och menar att när man lägger sak på sak börjar materialet växa och ta över styrningen. Det är en tanke som blir relevant för förståelsen av Aaro Thörnebys debut, som inte enkelt låter sig läsas som uttryck för ett styrande subjekt.

Dikterna bär titlar som ”På Salomos tid la man inget värde på silver”, ”Pomodoro” och ”Aceton”, och innehållet spretar åt olika håll i kollageartade utsagor. Den första dikten exemplifierar detta: ”De tejpar fast en journalist. / Kanel. / Formen en snäcka: / huvud mot huvud.” Formspråket kan vid första anblicken verka vara lite överallt samtidigt.

Gotlands geologiska arv

Efter hand framträder dock vissa återkommande element. Snäckor, fossiler, kalk och koraller utgör centrala motiv som pekar mot Gotland – ön som består av gamla korallrev. Denna geologiska bakgrund blir en viktig nyckel till diktsamlingens material.

I bakgrunden finns en zoologisk samling som Aaro Thörneby tidigare skrivit en kandidatuppsats om. I diktsamlingen pågår ett samlande som saknar tydlig riktning, där fraser sätts ihop enligt en för läsaren okänd logik. Mot slutet av boken uttrycks det: ”Råmaterialet måste utvinnas. / Samlingen växer. Tekniken är omarbetad. / Säg det högt, bara för dig själv.”

Det pågående språkliga kollagearbetet når dock aldrig fram till en intern struktur. Diktsamlingen blinkar till den danske poeten Inger Christensen, som i klassiska verk skapat ordnande system där skilda ting förs samman och skapelseprocesser sätts igång. Även Amalie Smith arbetar i denna tradition av systemdiktning, men Aaro Thörneby undviker varje form av systematisering.

Råmaterialen förblir obearbetade

Råmaterialen förblir i hög grad råa. En rad försök görs att skapa något nytt – nya figurer, nya sammansättningar – men helheten förblir vag med konkreta saker i abstrakta sammansättningar. ”Prinsen av koraller” kan ses som ett försök att testa gränserna för samlingens egen kraft att skapa mening.

Boken är indelad i två delar som introduceras med citat av George Oppen respektive Lucretius. Båda var diktare vars ärende var att belysa den materiella världen – Oppen som objektivistisk 1900-talspoet och Lucretius som antik naturfilosof. Även om citaten i sig inte ger mycket vägledning, förstärker de bokens materiella fokus.

Enligt bokens omslagstext är Prinsen av koraller en symbol, en ”grindvakt mellan kultur och natur, en hinna mellan det materiella och immateriella”. Det är en intressant idé, men utförandet känns osäkert. Det finns en önskan om att Aaro Thörneby vågat skapa mer ordning, att göra ett tydligare urval och sedan låta detta urval styra dikterna framåt.

Planetära perspektiv

I slutändan blir helheten något godtycklig och därmed ändå knuten till ett dolt subjekt vars associationer styr verket. Diktsamlingen avslutas med raden ”din samling är ovärderlig”, och här uppstår frågan om ”du” syftar på planeten själv. I dikten nämns fotografier tagna från rymden och ord som för tankarna till ”Blue marble”, det berömda fotografiet av jorden från 1972.

Den samling av liv, material och immateriell kultur som jorden härbärgerar är naturligtvis ovärderlig. Möjligen finns här ett anspråk på att skapa en samling lika svårbeskriven och mångfaldig som planetens egen. Men den känsla av nödvändighet som framkallas av vårt planetära ekosystem, eller av en riktigt minnesvärd diktsamling, saknas.

”Prinsen av koraller” är en debut som vågar experimentera med form och struktur, men som i sin strävan efter att undvika systematisering riskerar att förlora läsaren. Det är en diktsamling som ställer frågor om samlingens natur och om gränsen mellan ordning och kaos, men som inte riktigt lyckas förverkliga sitt potential. Råmaterialen finns där, liksom de intressanta referenserna till geologiska och zoologiska samlingar, men det saknas den sammanhållande kraft som skulle förvandla fragmenten till en övertygande helhet.