Knausgård: ”Nu vill jag göra något helt nytt”

När Karl Ove Knausgårds roman ”Morgonstjärnan” omvandlas till opera med premiär på Nationaloperan i Helsingfors den 30 januari, skulle författaren själv ha suttit i publiken. Men två veckor innan premiären tvingades han ställa in sitt besök av privata skäl. Under vistelsen i Finland skulle han också ha gett intervjuer med anledning av den finska utgåvan av ”Nattens skola” på förlaget Otava och uppträtt på Akademiska bokhandeln.

Som kompensation till besvikna journalister erbjöd han i stället telefonintervjuer. Att Knausgård överhuvudtaget accepterade inbjudan till operapremiären är anmärkningsvärt. Han såg aldrig teateruppsättningarna av sin romansvit ”Min kamp” i Sverige och Norge, och han undviker vanligtvis att läsa recensioner av sina böcker eller intervjuer med sig själv i media.

”Jag är väldigt nyfiken på vad de har gjort. Opera är så pass främmande och annorlunda att jag tror att det kanske skulle gå,” säger han och avslöjar att det i så fall skulle bli endast tredje gången i livet som han besöker en operaföreställning.

Knausgård har inte haft någon kontakt med librettisten Gunilla Hemming eller kompositören Sebastian Fagerlund under arbetsprocessen. ”Jag vet ingenting och det är så jag vill ha det. Det är en annan konstform och de måste få göra precis vad de vill med materialet. Ju mer självständigt, desto bättre,” förklarar han.

Nyligen blev det känt att Knausgård planerar att avsluta sin ”Morgonstjärnan”-serie med en sjunde och sista del som beräknas utkomma på norska hösten 2026. ”Jag har varit i den världen länge och känner väl att jag har börjat tömma ut det jag har varit ute efter. Om jag skulle skriva bok åtta eller nio skulle jag nog till stor del upprepa mig själv,” förklarar han.

Samma känsla hade han när det gällde den sexdelade romansviten ”Min kamp” som blev hans stora litterära genombrott. ”Jag hade kunnat fortsätta med ’Min kamp’ resten av livet, men det var något med det sättet att arbeta på som var uttömt. Det var inte nytt längre.”

Till skillnad från ”Min kamp” är ”Morgonstjärnan”-serien ren fiktion, men även där hade han kunnat utvidga bokens universum obegränsat. De innehåller otaliga karaktärer som var och en hade kunnat få egna böcker. ”Men jag känner att det är stort nog nu. Nu vill jag göra något helt nytt,” säger han och tillägger att han faktiskt inte har påbörjat den avslutande delen ännu.

Många trådar i serien är fortfarande oavslutade, och vissa kommer att förbli så, eftersom det speglar verkliga livet. Men det finns en episod från den första boken som han känner sig skyldig att återkomma till – historien om en barnskötare som tappar ett barn i golvet. ”Nästan alla läsare jag pratar med kommenterar det och säger att du måste skriva om det, vi måste få veta hur det går,” berättar han.

I efterordet till alla böckerna i serien tackar Knausgård författarkollegan Monika Fagerholm för hennes insats som extern läsare av hans manus. ”Monika är en av de främsta nordiska författarna. Jag har enorm respekt för henne. Hon har en helt otrolig träffsäker intuition och ett språk för att förmedla det, så hon har varit väldigt viktig för de här böckerna.”

Knausgårds arbetsmetod handlar sällan om att redigera eller stryka i texten, utan snarare om att skriva till – vilket delvis förklarar hans imponerande produktivitet. I den dagliga skrivprocessen skickar han texten till sin redaktör Geir Gulliksen. Men Fagerholms synpunkter har fått honom att göra undantag, som när hon påpekade att ”Nattens skola” hade ett alltför Hollywoodaktigt slut.

Knausgård har inte alltid varit så produktiv som idag. Efter debutromanen ”Ut ur världen” 1998 dröjde det sex år innan hans andra roman ”En tid för allt” publicerades 2004. Ytterligare fem år senare kom den första delen av ”Min kamp”, där han hittade sin arbetsmetod och kunde publicera sex volymer på bara två år.

Inför sitt nästa projekt hävdar Knausgård att det bara ska bli en enda roman, trots att både ”Morgonstjärnan”, ”Min kamp” och årstidsböckerna ursprungligen också planerades som enstaka verk. ”Jag ska göra allt jag kan för att lyckas med det den här gången,” lovar han med en antydan till självinsikt om sin tendens att låta enskilda romaner växa till omfattande sviter.