Kristofer Ahlström: Amanda Romare prickar in både det sämsta och näst sämsta med Sommar

Amanda Romares sommarprogram väcker frågor om självupptagenhetens gränser. När författaren fick möjlighet att använda Sveriges Radios mest prestigefyllda mikrofon valde hon att fokusera intensivt på sitt eget inre landskap – ett val som inte lämnar lyssnarna oberörda.

Redan under de första minuterna etableras ett mönster som kommer att prägla hela programmet. Romare tar upp canceroro, bluffsyndrom, ångest, tvångstankar, dödsångest, hypokondriska tendenser och bekräftelseberoende. Hon beskriver sig själv som utseendefixerad, paranoid och arbetsnarkoman, samtidigt som hon bär på skam över sin livsstil. Listan över problem och fixeringar fortsätter i samma anda under resterande timme.

Problemet med detta tillvägagångssätt är inte oväntat. När ett program primärt kretsar kring ens egna panikångestar och oro blir det utmanande för lyssnarna att hålla intresset vid liv. Romare navigerar genom en rad oro- och ångestteman, från skilsmässan och fobier till mardrömmar och historiska sjukdomar som galna kosjukan. Det märkliga är att det fortfarande finns så mycket material kvar att prata om, trots att författaren redan har bearbetat dessa teman genom två hela romaner.

Formatet Sommar i P1 är i sig en intressant kulturell företeelse. Varje år tilldelas utvalda personer denna prestigefyllda plattform, och resten av landet förväntas vara djupt intresserade av vad de har att säga. Det är en underlig överenskommelse när man tänker efter – särskilt eftersom själva formatet per definition går ut på att prata om sig själv. Faran blir att de utvalda börjar se sitt eget inre som något exceptionellt värt att dela med sig av, även när innehållet huvudsakligen består av personliga neuroses och bekymmer.

Problemet förstärks när självupptagenheten kombineras med ångest. Självhat och självcentrering existerar faktiskt på ett slags spektrum som tangerar varandra. För en person som är djupt förankrad i egna neuroses kan allt utanför det egna jaget bli suddigt och svårt att fokusera på. I Romares fall resulterar detta i en självreferentiell spiral där olika former av ångest turas om att ta uppmärksamheten.

Programmet drabbas också av ett annat vanligt misstag inom formatet: den överromaniserade hembygdsskildringen. Romare målar upp en turistbroschyrliknande bild av Bjärehalvön med lotsstugor, fyrar, solnedgångar, sälar, sjöstjärnor och sillar. Fotbollslag i regionala bottendivisioner och andra antimodernistiska inslag används för att etablera lantligheten som något autentiskt och genuint, men resultatet känns mer klichéartat än gripande.

Det finns dock ljuspunkter i programmet, två ögonblick där Romare lyfter blicken från det egna inre och faktiskt engagerar i något större. Det första är när hon berättar om tonårstidens tystnadskultur, där våldtäkter sopades under mattan och offer bestraffades istället för att få stöd. Detta segment visar en förmåga att se bortom sig själv och beröra viktiga samhällsfrågor.

Men den verkliga höjdpunkten kommer när Romares syster Adina träder in i berättelsen. Och detta är särskilt ironiskt eftersom Adina egentligen borde vara ett uttjatat ämne – hennes namn förekommer 337 gånger i Romares roman ”Judas”. Trots denna frekvens lyckas Romare förmedla en relation som är både osentimental och djupt öm. När hon beskriver förhållandet till sin syster framträder hennes verkliga styrka som berättare och författare.

Dessa ögonblick av äkta känslomässig kontakt och förmågan att skildra komplexa relationer visar vad Romare faktiskt kan åstadkomma när hon släpper självupptagenheten. Det som gör detta frustrerande är insikten att resten av programmet tar upp utrymme som kunde ha använts till att utveckla dessa starkare narrativ.

Kontrasten mellan de svagare och starkare delarna av programmet lyfter en intressant fråga om vad som verkligen är värt att dela i ett format som Sommar i P1. När ges en person denna plattform och vad förväntas de göra med den? Romares val att fokusera så intensivt på egna neuroses och ångestar – material hon redan behandlat utförligt i sina romaner – framstår som ett missat tillfälle att verkligen engagera i något större än sig själv.