AI-kulturens frammarsch väcker djupa existentiella frågor

I en värld där sociala medier flödar över av innehåll skapad med artificiell intelligens har en ny typ av kulturkonsumtion tagit form. Varje dag exponeras vi för maskinskapade självporträtt, nostalgiska återskapanden av dataspel och motiverande budskap – allt producerat genom enkla knapptryckningar och utan mänskligt skapande.

Fenomenet med AI-genererad kultur har mötts av starka reaktioner. Oavsett om det handlar om SVT:s animerade barnprogram, norska bokomslag eller musik som toppar Spotifylistan, har reaktionerna präglats av upprördhet och motstånd. Men vad är det egentligen som gör oss så provocerade av AI-skapad kultur?

Rädslan för att bli ersatt är en grundläggande orsak. I en tid där artificiell intelligens hotar att ersätta arbetskraft inom nästan samtliga yrkesområden handlar oron inte bara om förlorad inkomst utan också om förlorad identitet. När den kunskap, passion och de färdigheter som definierar oss plötsligt kan övertas av en maskin, skapar det existentiell ångest.

Johan Jarlbrink vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet pekar på historiska paralleller. Redan 1878, i Sveriges första science fiction-roman ”Oxygen och Aromasia” av Claës Lundin, beskrivs en värld där poeter ersätts av maskiner som kan producera texter mer gångbara än mänskliga författare. Den industrialiserade kulturen har alltid upprört eftersom vi fortfarande lever med romantikens idé om konstverket som ett uttryck för en individuell skapares personlighet.

En annan källa till irritation är det genomskinliga och förutsägbara i AI-skapat material. Språket präglas ofta av specifika stilistiska drag – överdrivet användande av tankstreck, retoriska frågor och motsatspar. Enligt Joakim Nivre, professor i datorlingvistik vid Uppsala universitet, beror detta på att språkmodellerna tränas på material som fått positiv respons, vilket leder till upprepning av mönster som ”fungerar”. Resultatet blir en stil som känns igen och som snabbt blir tröttsam när den genomskådas.

AI-skapad kultur urholkar också tilliten mellan skapare och publik. När läsare, lyssnare eller tittare inte längre vet om de möter ett mänskligt medvetande eller en maskin, försvinner den mellanmänskliga kontakten som är central i kulturupplevelsen. Som filosofen Jonna Bornemark uttrycker det uppstår en besvikelse när man inser att det man trodde var ett möte med en annan människa visade sig vara en illusion.

Utvecklingen av AI-genererad konst rubbar också vår grundläggande förståelse av vad konst är. Virginia Dignum, professor vid Institutionen för datavetenskap på Umeå universitet, beskriver paradoxen: ”Om en maskin kan producera något som inte går att skilja från konst, vad säger det om vår förståelse av vad konst är?” Denna fråga pekar mot en djupare rädsla kring förlusten av erkännande för mänsklig kreativitet.

På ett djupare plan får AI-tekniken oss att tvivla på vår egen mänsklighet. Teknikhistorikern Julia Ravanis vid Chalmers menar att listan över det som vi betraktat som unikt mänskligt har krympt snabbt. Det är inte beräkningsförmågan, inte ”själen”, inte moralen – och om maskiner nu också kan skapa konst, vad är då kvar som definierar oss som människor?

Samtidigt finns en oro för att AI-tekniken utarmar vårt tänkande. Lisa Ehlin, doktor i digital kultur, ser som lärare hur studenter som använder AI skriver sämre och förlorar den förankring i kroppen som kommer från egen problemlösning. ”All kunskap kräver motstånd och problemlösning, och AI är motsatsen till det”, säger hon.

Den kanske mest fundamentala kritiken handlar om meningslöshet. AI-skapade kulturella produkter beskrivs som ”tankegods med tomma kalorier” – de saknar den erfarenhet, det personliga perspektiv och de smärtpunkter som gör mänsklig konst meningsfull. Sven Nyholm, professor i AI-etik vid Münchens universitet, beskriver detta som en form av nihilism, där meningsfulla mänskliga uttryck ersätts av dataprograms imitation utan förståelse eller upplevelse.

Till sist baseras AI-tekniken på vad många betraktar som stöld. Maskinerna blir ”smarta” genom att analysera enorma mängder mänskligt skapat material – utan att upphovspersonerna ersätts ekonomiskt. Författaren Sara Bergmark Elfgren beskriver detta som ”världshistoriens största konstkupp” och menar att det är direkt oetiskt när exempelvis statliga aktörer använder generativ AI för att skapa innehåll.

Dessa åtta aspekter av AI-kulturen formar tillsammans en kritik som går långt djupare än bara en ryggmärgsreaktion mot ny teknik – de pekar på grundläggande frågor om kreativitet, mänsklighet och mening i en allt mer digitaliserad värld.