Kristofer Ahlström: Det är ett helvete att vara man och försöka samla sina vänner

I manlighetens ensamhet – vänskapsband som kräver livslång vård

Konstkuppen mot Louvren förra hösten var på många sätt anmärkningsvärd. Men det mest förvånande var kanske att fyra män faktiskt lyckades samlas och genomföra något tillsammans, istället för att låta planerna rinna ut i sanden. En logistisk bedrift som nästan kan jämföras med när Jesus samlade tolv män för en middag.

För många män är detta en verklighet – att organisera träffar med manliga vänner kan kännas nästan omöjligt. Ett av de viktigaste råden jag fick från min pappa var ”Vårda dina vänskaper”. Det är talande att min mamma inte ens nämnde detta – för kvinnor är det sociala ofta en självklarhet, medan det för män kan vara en ständig kamp.

Det krävs uthållighet för att bibehålla manliga vänskapsrelationer. Man måste påminna, tjata och vägra ge upp. Alternativet är att tystnaden gradvis breder ut sig, tills den ökända manliga ensamheten dyker upp mitt i livet och berövar en alla meningsfulla sammanhang.

Nattetid vandrar tankarna ofta till hur vännerna blivit färre med åren. Någon har flyttat, andra har glidit iväg. Enligt en studie från University of Kansas krävs det mer än 200 timmars umgänge för att utveckla en nära vänskap. Att förlora en går betydligt snabbare.

Så jag följer pappas råd – skickar meddelanden, tjatar och gör mig besvärlig. Ibland blir jag mästare på skuldbeläggande, när mina meddelanden övergår från passiv-aggressiva till aggressiv-passiva: ”Det är ett heltidsjobb att samla er” eller ”Man måste gifta sig eller döpa barn för att ni kanske ska dyka upp”. De senaste gångerna vi alla faktiskt samlades var just vid bröllop och dop. Nästa tillfälle blir sannolikt någons begravning.

En vän har till och med utfärdat besöksförbud på söndagar på grund av Formel 1-tävlingar på TV. ”Jag vill inte använda min röst på hela helgen”, förklarar han, vilket får människans rykte som flockvarelse att kännas som rent förtal.

Det är utmattande att vara så här krävande. Män ogillar generellt att visa sig behövande eller uttrycka sina behov. En ”riktig man” förväntas vara socialt självförsörjande, helst drömma om ett liv som ensamseglare. Jag känner mig ofta som manlig i ordets vagaste bemärkelse – mest blir jag trött och uppgiven, känner mig tappad och tömd.

I en rådgivningsspalt läste jag nyligen att man borde bli mer mystisk och frånvarande för att bli ”magnetisk” – den gåtfulla varelsen som aldrig hör av sig drar tydligen till sig andra. Men detta verkar kontraproduktivt: om man måste ”ghosta” sina vänner för att de ska höra av sig, är man då verkligen vänner? Och om man så sällan träffas, kan man då fortfarande kalla sig vänner?

Förståelsen kom när jag läste Soraya Bays text i DN om en vän som ständigt ställde in deras träffar: ”Hon säger till slut att hon bara är så himla trött, hela tiden.” Plötsligt insåg jag – så måste det vara även för män! De blir snabbt utmattade av socialt umgänge, eller bara tanken på det, eftersom det sociala för dem blir en prestation, ett tävlingsmoment.

Män är inte alls så stoiskt självständiga som de vill framstå – de är rädda. Rädda för nervositeten, spändheten och pressen att ha något intressant att bidra med. Jag har läst att män är dåliga på att svara på sms just eftersom pressen att leverera något kärnfullt blir så paralyserande att de skjuter upp det tills meddelandet förblir obesvarat.

Det är en märklig asymmetri: kvinnor lär sig tidigt att vara rädda för vad som kan hända dem. Män lär sig att vara rädda för hur de framstår.

Nyligen hörde jag av mig till en vän som flyttat till Paris och föreslog ett besök. För säkerhets skull lade jag till: ”Vill bara understryka att vi inte behöver umgås så mycket.”

”Nej, en öl och ett biobesök”, svarade han. Efter en lång paus kom tillägget: ”Bio är bra, då behöver man inte prata.”