Kristofer Ahlström: Jag är så outsägligt trött på alla vackra människor

I skönhetens tyranni: När det offentliga rummet drunknar i perfektion

I vår tid där bildflödet domineras av estetisk perfektion blir det allt svårare att undvika skönhetens ständiga närvaro. Varje dag exponeras vi för tusentals bilder av vackra människor – ett fenomen som saknar motstycke i människans historia. Vi är evolutionärt anpassade för ett begränsat antal ansikten som långsamt träder fram och får personlig betydelse. Idag möts vi istället av en aldrig sinande ström av estetiskt fulländade människor.

Det offentliga rummet har genomgått en dramatisk försköningstransformation. Skönheten har skjutit fram sina positioner medan allt annat marginaliserats. Aldrig tidigare har så många varit så vackra som nu.

Fotbollens värld erbjuder kanske det tydligaste exemplet på den stärkta manliga skönhetskonjunkturen. Tidigare såg fotbollsspelare ut som människor i allmänhet – enkla frisyrer och vanliga kroppar. Idag liknar landskamper mer skönhetstävlingar där tandreglerade och tatuerade män med perfekt skulpterade kroppar och frisyrer springer omkring. Viktor Gyökeres oklanderliga kamning står som symbol för denna utveckling.

Även politiken har fallit för skönhetens lockelse. En artikel i New York Times beskrev nyligen hur USA:s tidigare president Donald Trump är besatt av hårfagra män och utser sina ministrar som om det vore en casting till en tv-serie.

När internet växte fram utlovades fler och mer varierade ansikten än någonsin tidigare. I stället fick vi ett enda ansikte – det så kallade ”Instagram face”, en fillers- och filterförskönad fantombild med enformiga signalement: höga kindben, små näsor och fylliga läppar. Detta har blivit influerarnas trafikdrivande standardlook.

I den digitala tidsåldern har männen också anslutit sig till skönhetsindustrin med sina ”looksmaxxade” kroppar – extremt låga kroppsfettsprocent gör deras fysik till anatomiska sprängskisser där varje ven och muskel är synlig. Men när man sett en sådan kropp har man i praktiken sett alla.

”Att dagligen utsättas för tusentals vackra människor saknar motstycke i vår evolutionära historia”, konstaterar författaren och beskriver hur denna överexponering leder till en form av selektiv gråstarr. Skönheten hamnar i blinda fläckar och väcker allt mindre uppmärksamhet, medan det avvikande och genuint särpräglade plötsligt blir iögonfallande.

Under en bussresa nyligen uppmärksammade författaren just detta – en man med sluttande panna och lång, krökt näsa som bar på en majestätisk, men osmickrande look påminnande om en falk eller tukan. Mittemot satt en kvinna som var ”ogenerat” rynkig, nästan trotsigt gammal. Sådana ansikten blir alltmer sällsynta i vår tid.

Den sydkoreanska filosofen Byung Chul-Han menar att skönhet på internet har ett enda syfte: att generera gillanden, oavsett om det sker på influerarnas industriella skala eller för den enskildes egokick. Resultatet blir en släthetens värld där allt är ljust och tillrättalagt, medan smärta, skada och sårbarhet hålls utanför.

Forskare vid universitetet i Jena har visat att människor minns ovanliga eller mindre attraktiva ansikten bättre än de genomsnittligt vackra, som ofta förväxlas med varandra. Detta förklarar varför dagens Hollywoodstjärnor – som Chris Evans, Chris Hemsworth och Chris Pratt – flyter ihop i en genpool av strömlinjeformad skönhet som gör dem svåra att särskilja.

I en tid där människans utseende blivit alltmer valfritt, men bara i betydelsen att kunna välja det vackra idealet, betraktas vår medfödda kropp som ett milt förslag – något som kan omförhandlas, lasras, kapas och trimmas. När fulheten ses som åtgärdbar blir den som inte förändrar sig betraktad som korkad eller oansvarig.

Den italienske filosofen Umberto Eco formulerade det träffande när han skrev om fulhetens oslagbara mångfald: ”En vacker näsa bör inte vara längre än si eller kortare än så, medan en ful näsa kan vara lika lång som Pinocchios, eller stor som snabeln på en elefant, eller som näbben på en örn. Bara fulheten är oberäknelig och erbjuder ett oändligt spektrum av möjligheter. Skönhet är ändlig, fulhet är oändlig som Gud.”

Skönhetsideal är ett medelvärde av alla ansikten man sett (”facial averageness” på forskarspråk), vilket teoretiskt innebär att skönhet kan ”ta slut” – den smälter samman till ett enda ansikte som man snart tröttnar på. Även om idealet förändras något genom åren måste det vackra alltid hålla sig inom stränga gränsvärden.

Kanske finns det därför en befrielse i det avvikande. Historien om svensken David Martinsson, som 2018 blev känd på Youtube efter ett klipp där han beskrev smärtan i att vara ful, har fortsatt i en annan riktning. Idag lever han med en partner som enligt konventionell logik skulle anses ligga ”flera divisioner över honom” – men som enligt henne själv inte skulle byta detta mot något i världen.

I en värld där estetisk perfektion blivit så vanlig att den tappar sitt värde, finns det kanske något genuint tilltalande i det äkta och avvikande. Som en modern version av HC Andersens klassiska saga – i en värld av enbart svanar kan ankungen faktiskt bli kung.