Demokratins tillstånd: En mer nyanserad bild än larmen påstår

Allt fler varningssignaler om demokratins förfall hörs i samhällsdebatten, men frågan är om dessa larm ger en rättvisande bild av verkligheten. Den senaste tiden har flera debattörer, däribland Åsa Wikforss på DN Kulturdebatt, hävdat att ”det går rasande snabbt att ta livet av en demokrati” och att även Sveriges demokrati kan vara i fara.

En granskning av forskningen på området visar dock att situationen är betydligt mer komplex än vad som ofta framställs i den offentliga debatten.

V-Dem-institutet, vars rapport ofta citeras i demokratidiskussioner, ger en mer sammansatt bild än vad som vanligtvis lyfts fram. I rapportens appendix riktar flera av institutets egna ledande forskare faktiskt skarp kritik mot hur resultaten presenteras. De pekar på överdrivet språkbruk, metodproblem i hur data aggregeras och bristande hänsyn till osäkerhet i skattningarna.

Deras egna analyser visar att det i de flesta länder inte skett någon statistiskt säkerställd förändring i demokratinivå det senaste året. Av 179 undersökta länder uppvisar hela 175 ingen signifikant förändring mellan 2024 och 2025. Den genomsnittliga nedgången i V-Dems demokratiindex är minimal och kan endast mätas på den tredje decimalen.

Ser man till den längre utvecklingen sedan 2015 är bilden mer blandad – 48 länder har fått lägre demokrativärden medan 15 har förbättrats. Majoriteten av världens länder uppvisar dock inga betydande förändringar. Intressant nog påpekas i 2024 års rapport att en stor del av den globala nedgången i elektoral demokrati mellan 2013 och 2024 kan förklaras av utvecklingen i ett enda land – Indien.

Vad gäller Sverige specifikt finns inga starka belägg för att medborgarna skulle röra sig i en mer auktoritär riktning. V-Dem visar att demokratinivån i Sverige är stabil utan någon signifikant förändring sedan 2015. Den nuvarande regeringen har inte heller påverkat denna utveckling enligt institutet.

SOM-institutets långtidsmätningar ”Svenska trender 1986-2025” bekräftar denna stabilitet. Svenska medborgare är fortsatt i stor utsträckning nöjda med hur demokratin fungerar, och tillfredsställelsen ligger kvar på historiskt höga nivåer.

Att måla upp en överdrivet negativ bild av demokratins tillstånd kan paradoxalt nog bli självuppfyllande. Om människor får intrycket att andra inte längre tror på demokratiska institutioner kan den sociala tilliten undergrävas – trots att det demokratiska stödet i själva verket är stabilt.

När det kommer till hur svenskar bedömer demokratin i USA bör man vara försiktig med tolkningen. V-Dem klassificerar i dag USA som en elektoral demokrati, men inte längre som en liberal demokrati – en distinktion som ofta saknas i opinionsundersökningar. När respondenter endast får ta ställning till påståendet att ”USA inte längre är en demokrati” blir svaren svårtolkade.

Rapportens huvudförfattare, Staffan I Lindberg, föregrep förra året den nuvarande rapporten genom att deklarera att USA inte längre var en demokrati – ett påstående som han, att döma av årets rapport, inte längre står fast vid. Detta gör det problematiskt att använda allmänhetens uppfattningar om USA:s demokratiska status som mått på demokratisk förståelse.

Det finns också anledning att ifrågasätta själva regimindelningen i V-Dems rapport. Gränserna mellan kategorierna är delvis godtyckliga och kraven för att klassas som liberal demokrati är mycket höga. Kanada och Storbritannien återfinns exempelvis i samma kategori som USA – elektoral demokrati. Österrike och Sydkorea klassificerades förra året som elektorala demokratier men har nu uppgraderats till liberala demokratier, vilket väcker frågor om kategoriseringens tillförlitlighet.

Inför det stundande valåret är det särskilt viktigt med en saklig och nyanserad diskussion om demokratins tillstånd. Utvecklingen i USA är onekligen oroande, men den är inte representativ för hela världen och säger ännu mindre om situationen i Sverige.

Den svenska demokratin står inte inför något omedelbart sammanbrott. Utmaningen handlar snarare om att politiker, medier och forskare gemensamt måste bidra till en mer balanserad diskussion som undviker överdriven polarisering och alarmism. Den största risken är kanske att vi börjar agera som om demokratin vore i akut kris – och därmed själva bidrar till att försvaga den.