Amerikansk intresse för Grönland återuppväckt – har rötter från tidigt 1900-tal

Aktuella rykten tyder på att ett kompromissförslag diskuteras mellan USA, Nato och Danmark som skulle kunna ge USA kontroll över strategiska delar av Grönland, främst områden där militära baser är belägna. Särskilt viktig är Pituffik Space Base i Thule-distriktet, som också utgjorde en central del i Ronald Reagans ”Star Wars-projekt” från 1983.

Det amerikanska intresset för detta område är dock inte nytt. Redan 1909 presenterade polarforskaren Robert Peary planer för president Roosevelt om att göra norra Grönland till amerikanskt territorium.

Thule Air Base, numera Pituffik Space Base, etablerades 1951 genom ett avtal mellan Danmark och USA. Vid sin höjdpunkt huserade basen cirka 10 000 personer. Etableringen skedde med omedelbar påverkan på den lokala inuitbefolkningen, som tvingades lämna sina traditionella boplatser.

Den äldre kvinnan Amounalik berättade i dokumentärfilmen ”Inughuit. Folket vid jordens navel” (1983) om den plötsliga förändringen: ”Vi hade en stilla och lugn sommar. Så en dag kom det ett flygplan. Folk blev rädda och trodde det var krig. De började bygga sin bas bredvid vår by utan att ha frågat oss.”

Vid ett påtvingat möte informerades inuiterna att de omedelbart måste lämna området. Flytten skulle genomföras med hundslädar, och de som vägrade skulle inte få ersättningsboende i den nya byn. På endast två veckor tömdes bosättningen där inuiterna hade levt sedan urminnes tider.

En man vid namn Kaala Peary protesterade mot flytten och nekades därför ersättningsbostad. Han tvingades samla överblivet material för att bygga ett eget hus på avstånd från den nya byn. Kaala var son till den amerikanske polarforskaren Robert E. Peary, som 1909 påstod sig ha nått Nordpolen.

Robert Peary hade under sin tid i norra Grönland ett förhållande med en inuitkvinna vid namn Aleqahit, med vilken han fick två söner: Kaala och den äldre brodern Samik. Detta skedde samtidigt som Peary levde ett ”oklanderligt familjeliv” i USA med fru och två barn.

Peary genomförde flera misslyckade expeditioner till Nordpolen. Under en av dessa, år 1906, hävdade han sig ha upptäckt ett tidigare okänt land som han kallade Crocker Land. Det mesta tyder dock på att detta var en fabricering för att attrahera finansiering till nya expeditioner.

Crocker Land-expeditionen 1913, ledd av Donald B MacMillan, slutade i katastrof. En tragisk händelse under denna expedition var när Kaalas styvfar Piuvatoq, en erfaren inuitjägare som fungerat som guide åt både Peary och MacMillan, blev skjuten och dödad av expeditionsmedlemmen Fitzhugh Green.

När Green återvände till USA befordrades han till kommendör och ställdes aldrig till svars för dödsskjutningen. Den officiella förklaringen var att Green, ”oerfaren i umgänget med eskimåer”, känt sig tvungen att skjuta sin följeslagare. För familjen hette det att Piuvatoq ”dött i en storm”.

Efter första världskriget föll Pearys planer att göra Nordgrönland amerikanskt i glömska, men under kalla kriget återaktualiserades idéerna när Thulebasen anlades i samma område som Peary tidigare haft i åtanke.

Sedan den första kontakten med västvärlden har Grönlands befolkning utsatts för återkommande övergrepp. Ett exempel är ”Project Ice Worm” från 1959, där USA byggde en bas under inlandsisen för kärnvapenmissiler. När projektet övergavs 1966 lämnades radioaktivt avfall kvar.

1968 störtade ett kärnvapenbestyckad B52-flygplan nära Thule Air Base. Medan danska arbetare som hjälpte till med saneringen och senare drabbades av cancer fick ersättning, nekades de lokala inuiterna, som arbetade utan skyddskläder, samma kompensation.

Genom årtiondena har Danmark genomfört flera allvarliga kränkningar mot den grönländska befolkningen, inklusive tvångsadoptioner, experiment med barn som skickades till Danmark för utbildning, diskriminerande lönesystem, och tvångsinsättning av spiraler hos kvinnor utan samtycke.

Att Danmark nu manar till återhållsamhet i kritiken för att inte gynna USA:s intressen upplevs av många som en fortsättning på samma mönster. För verklig försoning krävs ett erkännande av historiska oförrätter.

I takt med att diskussionerna om Grönlands framtid intensifieras, växer också övertygelsen att det är dags att låta den grönländska befolkningen själv bestämma över sitt lands framtid.