Den svenska regeringens förslag om att underlätta byggande nära vatten har väckt stark debatt och kritik från miljöhåll. Frågan om strandskydd har blivit alltmer politiserad, där olika perspektiv på frihet, tillgänglighet och naturvård ställs mot varandra.

Inför sommaren presenterade regeringen sitt förslag under rubriken ”Regeringen vill göra det lättare att bygga nära vatten”. Miljöminister Romina Pourmokhtari beskrev förslaget som en frihetsfråga, medan bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa valde att rama in det som en klassfråga. Enligt Dousa är det i dag främst miljardärer och miljonärer som har möjlighet att bo längs Sveriges stränder, och att lätta på strandskyddet skulle öppna upp för fler att förverkliga sina bostadsdrömmar.

I en video från lanseringen framförde Sebastian Larsson, kommunalråd i Leksand, att reformen skulle ge ”helt vanliga masar och kullor” möjlighet att bosätta sig vid attraktiva platser som Siljans stränder. Visionen tycks vara en omfattande ökning av strandnära bebyggelse runt om i landet.

Sverige har en omfattande kust- och strandsträcka som sträcker sig motsvarande flera varv runt jorden om man räknar in alla sjöar, öar och havsområden. Men det är framför allt i attraktiva och befolkningstäta områden som trycket på exploatering är som störst. Именно i dessa områden är tillgängligheten för friluftsliv mest betydelsefull, och där riskerar konflikter att uppstå med allemansrätten och den biologiska mångfalden.

Frågan om strandskydd är inte ny i den svenska debatten. För några år sedan argumenterade PM Nilsson, vd för tankesmedjan Timbro, i Sommar i P1 för att lätta på restriktionerna. Han beskrev hur den blekingska skärgården där han vuxit upp nu är igenvuxen, och hur de småskaliga fiskarna som hans barndoms bekant Oskar försvunnit. Nilsson menade att strandskyddet lagt en död hand över skärgården.

Men kritiker pekar på att denna analys bortser från de verkliga orsakerna bakom förändringen. Avfolkning och igenväxning i kust- och skärgårdsområden är främst en följd av urbanisering och rationalisering, inte av strandskyddsregler. Ett slopat strandskydd skulle sannolikt inte återföra de småskaliga fiskarna och deras bodar, utan snarare resultera i sommarhus och privata bryggor som inte är tillgängliga för allmänheten.

Kritiken mot regeringens förslag pekar också på avsaknaden av långsiktiga överväganden. Direktivet till strandskyddsutredningen fokuserar på lättnader och möjligheter, men frågan är för vem. Perspektivet tycks vara kortsiktigt och gynna nuvarande generationer, medan hänsyn till framtida generationers behov saknas.

Ett konkret exempel på omfattningen av lättnaderna är de ändringar som genomfördes förra året för mindre vattendrag. Enbart dessa lättnader tog bort skyddet mot bebyggelse från mer än tio procent av Sveriges totala yta, vilket är en betydande areal.

Detta står i direkt konflikt med Sveriges internationella åtaganden. Landet har anslutit sig till Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald, som innebär att 30 procent av land- och havsområden ska skyddas till 2030. Strandskyddet täcker en betydande del av det svenska landskapet och utgör en viktig komponent i detta arbete.

En bebyggd strand kan inte enkelt restaureras. För allemansrätten, friluftslivet, naturmiljön och den biologiska mångfalden är en exploaterad strand i princip förlorad för överskådlig framtid. Detta gör beslut om strandexploatering särskilt långtgående.

Den internationella utblicken saknas också i debatten. Medan Sverige successivt lättat på strandskyddet har Norge valt motsatt väg. I vårt grannland har skyddet skärpts och upprätthållits, med större vikt vid allmänhetens tillgänglighet.

I Nordamerika, där skyddet av strandområden är svagare, finns många avskräckande exempel. Så kallad ”shoreline development” har där lett till erosion, försämrad vattenkvalitet och minskad biologisk mångfald. Dessa erfarenheter borde vara vägledande för svensk politik.

Strandmiljöer tillhör de områden som har högst biologisk mångfald och produktivitet. De utgör en ovärderlig resurs för friluftsliv och rekreation. Det finns ingen motsättning mellan naturvård och människors möjlighet att vistas i naturen. Tvärtom går naturvårdsarbete, reservatsbestämmelser och skötselplaner ofta ut på att just tillgängliggöra naturen och bevara kulturlandskap som människor skapat.

Risken med en avveckling av strandskyddet är att stränderna går förlorade genom vad som kan beskrivas som de små stegens tyranni. Varje enskilt beslut om exploatering kan verka försvarbart, men tillsammans kan de få omfattande och irreversibla konsekvenser för tillgänglighet, biologisk mångfald och framtida generationers möjligheter att njuta av Sveriges stränder.

Debatten om strandskydd handlar ytterst om hur Sverige ska balansera kortsiktiga exploateringsintressen mot långsiktiga värden av tillgänglig natur och bevarad biologisk mångfald. Det är en avvägning som kommer att få konsekvenser under lång tid framöver.