Ludvig Köhler: Är Arkitekturupproret verkligen så konservativa?

Inför höstens val har det bildats ett parti som vill föra arkitektur och estetik in på den politiska agendan. Arkitekturupproret, lett av Nils Freckéus, har väckt debatt genom sin kritik av funktionalismen och sin sorg över rivningen av gamla Klarakvarteren i Stockholm. Partiet representerar en rörelse som vill utmana det modernistiska ideal som dominerat svensk arkitektur i decennier.

Frågan är om denna rörelse verkligen är så konservativ som den framstår. I själva verket kan det mest konservativa i dag vara att fortsätta låta den strama minimalismen, som arkitekten Gert Wingårdh har kommit att symbolisera, definiera vad som anses vara god arkitektur. Det som en gång var radikalt och nyskapande har med tiden blivit normen, och att ifrågasätta denna norm kan paradoxalt nog ses som det mer progressiva ställningstagandet.

Arkitekturupprorets program kan jämföras med funktionalismens genombrott i Sverige på 1930-talet, då debattboken ”acceptera” från 1931 blev vägledande för en ny arkitektonisk riktning. Samma år lanserades även den modernistiska litteraturtidskriften Spektrum. Nu, nästan ett sekel senare, verkar pendeln svänga tillbaka.

Det finns något Don Quijote-aktigt över Freckéus och hans kamp mot funktionalismen. Även om Arkitekturupprorets humorlösa oförsonlighet kan verka skrämmande, väcker rörelsen en viktig fråga: när hände det senast att ett politiskt parti gick till val på att försvara en specifik estetisk vision?

Oavsett om partiet får framgång i valet eller inte, har det redan uppnått något betydelsefullt genom att tvinga människor att reflektera över stadens skönhet och arkitektoniska arv. Detta kan mycket väl ha varit huvudsyftet från början. Det är knappast en slump att SVT producerade programmet ”Så byggdes Sverige” just nu, när diskussionen om byggnadsstilar och stadsutveckling har intensifierats.

Det finns intressanta paralleller mellan utvecklingen i arkitekturen och i litteraturen. Modernismen, som var banbrytande för en generation författare, upplevs i dag av många som något föråldrat. Att ständigt göra uppror mot konventioner kan bli tröttsamt. Till slut kan det mest upproriska faktiskt vara att inte göra uppror, utan i stället hävda en tradition och hylla det klassiska och sköna.

Under 2000-talet blev tidskriften OEI en central kraft inom svensk poesi, något som liknat funktionalismens roll i arkitekturen. Men redan 2014 öppnade poeten Elis Monteverde Burrau för ett nytt förhållningssätt till Norrmalmsregleringen i sin debutbok. I stället för att sörja det rivna Klara, valde Burrau att glädjas åt det nya: ”jag älskar stockholm city/som venedig fast nybyggt”.

Trots denna positiva inställning verkar inte tillräckligt många ha tagit till sig budskapet. Inom Arkitekturupproret finns en grupp som kallar sig ”Aldrig Mehr”, ett namn som signalerar att rivningen av Klarakvarteren aldrig får upprepas.

På senare år har flera unga svenska författare sökt sig bortom den ”stilfunktionalism” som blivit standard inom litteraturen. Lydia Sandgrens episka debut ”Samlade verk” liknas mer vid en Ferdinand Boberg-koloss än en Le Corbusier-kyrka. Hanna Johanssons böcker ”Antiken” och ”Body double” är studier i vackra byggnader, medan Måns Wadensjö skriver ett ode till Tessinparken och dess nyklassicistiska bebyggelse i ”Karlaplanspraktikan”.

En av vårens debutanter, Isak Holmgren, har till och med medvetet försökt skriva det han kallar en ”Arkitekturupproretprosa” i sin bok ”Oskar Hemlings usla nöjen”, om än med glimten i ögat.

Det som framträder är en kulturell förskjutning där det modernistiska i dag upplevs som konservativt snarare än framåttänkande och kreativt. Att ens tänka tanken att hylla det klassiska och traditionella kan kännas kontroversiellt, men det kan faktiskt vara det mest progressiva ställningstagandet i en tid då modernismen blivit den nya normen.

Frågan är om Arkitekturupproret kommer att få någon större framgång i valet. Sannolikt inte. Men partiet har redan lyckats med något viktigt: att sätta arkitektur och estetik på dagordningen och få människor att reflektera över hur vi bygger våra städer och vilka värden som ska vägleda oss framåt.