Liberalerna på hal is – ett parti vid avgrundskanten

Det en gång så respekterade Folkpartiet, numera Liberalerna, balanserar på politikens tunna is. Att lägga sin röst på detta parti i det kommande valet ter sig för många osäkrare än att våga sig ut på en halvfrusen Mälare en mild vinterdag. Bland väljarna hörs allt oftare viskningar om att partiet kanske helt enkelt har spelat ut sin roll i svensk politik.

En epok inom svensk politik och kultur närmar sig sitt slut. Sverige har förändrats, och det har även liberalismen som politisk kraft. Namnbytet från det gemytliga ”Folkpartiet” till det mer teoretiska ”Liberalerna” ses av många som ett av förra årtiondets mindre lyckade omdöpningar. Frågan är om partiet kommer att överväga att återgå till sitt ursprungliga namn innan det är för sent.

I en tidigare version av Sverige var det inte ovanligt att höra människor säga att de ”gillade Folkpartiet”. I Lena Anderssons hyllade roman ”Sveas son” röstar huvudkaraktären Ragnar Andersson på Folkpartiet en enda gång under sitt liv – en träffande beskrivning av hur många svenskar såg på partiet.

Att vara folkpartist var under en period något som många svenskar gick igenom, nästan som en fas i livet. Men nu när den folkhemskompatibla, mjukare liberalismen inte längre finns som alternativ, vart ska dessa väljare ta vägen?

Programmets ”Svenska nyheter” från SVT gjorde nyligen ett inslag där de sökte efter folkpartister i Norra Ängby – utan större framgång. För bara några decennier sedan var folkpartistiska lärare ett välkänt fenomen, de som diskret men bestämt svarade ”det är min ensak” när elever frågade om deras politiska tillhörighet.

Den typiska folkpartisten beskrevs ofta som en person som brydde sig om samhället i stort men var diskret med sina åsikter. Kanske är det just denna diskretion som gör att den klassiska folkpartistiska andan har svårt att hävda sig i dagens polariserade politiska landskap där högljudda utspel och tydliga ställningstaganden premieras.

Den försiktige folkpartisten framstår i jämförelse med dagens politiska kommunikation som från en annan tid – men också som ett välbehövligt alternativ till vår tids ”risifruttikultur”, som författaren Per Hagman träffande har beskrivit den.

Per Ahlmark, partiets tidigare ledare, bröt mot denna diskreta tradition när han mullrade fram i offentligheten. Hans direkta och konfrontativa stil förebådade på många sätt dagens politiska debattklimat med dess tydliga åsiktskorridorer. Folkpartiet var under hans tid ett parti där det radikala kunde ta plats – något som dagens Liberaler verkar ha svårare med.

Under övergången mellan det poprevolutionära 60- och 70-talet försökte folkpartisten Per Gahrton till och med formulera en marxistiskt färgad liberalism i sin bok ”Revolution på svenska” (1972), innan han lämnade partiet för Miljöpartiet. Än idag väcker begreppet ”socialliberal” starka reaktioner hos renläriga socialister. Men nu tycks liberalismen som idétradition vara på väg att rensas ut ur det svenska samhället, nästan som om den vore skadlig.

Vad kommer att återstå av det svenska politiska landskapet när folkpartismen är helt borta? En gång i tiden symboliserade partiet motståndet mot extremism från både höger och vänster, vilket illustrerades av den klassiska affischen med en städare som sopade bort både hakkorset och hammaren och skäran under parollen: ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden – RÖSTA MED FOLKPARTIET.”

Med dagens opinionssiffror för Liberalerna växer frågan: Borde vi ha K-märkt Folkpartiet innan det var för sent? För en epok i svensk politik tycks obevekligen gå mot sitt slut, och med den försvinner också en särskild typ av politiskt förhållningssätt som präglat Sverige under lång tid.

Om Simona Mohamsson, partiets nuvarande ledare, kommer att bli den sista i raden av liberala partiledare återstår att se. Men klart är att partiet befinner sig vid ett vägskäl där dess överlevnad står på spel.