Maggie O’Farrell berättar om svälten, herrarna och det mytiska Irlands historia

Irländska författaren Maggie O’Farrell, som tidigare uppmärksammats för sin kritikerrosade roman ”Hamnet” som även blev en Oscarbelönad film, är nu aktuell med en ny historisk roman. I ”Land” tar hon sig an irländsk historia och kolonialt förtryck genom att utforska hur kartläggning och namnbyten användes som verktyg för att utplåna kultur och identitet.

Den historiska romanen har under senare år vuxit fram som en av de mest litterärt intressanta genrerna internationellt. Författare som Abdulrazak Gurnah, Hillary Mantel, Marilyn Robinson och Colm Tóibín har bidragit till en förnyelse av genren genom att inte bara skildra det förflutna, utan också få läsaren att reflektera över vad historia egentligen är och hur den fortsätter att påverka samtiden.

Historiens inneboende berättelser

Centralt i O’Farrells nya roman står det irländska begreppet ”dinnsheanchas”, som kan förstås som ”platsens inneboende berättelse” eller i modern bemärkelse topografi. I medeltida irländska manuskript tolkades det som att varje punkt i ett landskap bär sin egen historia, och att myter och legender fungerar som ett sätt att orientera sig i rummet. Detta koncept blir navet i romanens berättelse.

Impulsen till att skriva boken kom när O’Farrell fick veta att hennes farfars farfar arbetade som lantmätare åt den brittiska kolonialmakten. Hans uppgift var att kartlägga Irlands västkust som en del av det systematiska utsuddandet av ortnamn på irländska, och ersätta dem med engelsktklingande namn. Genom detta arbete raderades platsernas berättelser ut.

Slutfasen av detta kartläggningsprojekt sammanföll dessutom med an Gorta Mór, den stora hungersnöden 1845-1850. Denna katastrof dödade en miljon irländare, gav godsägarna möjlighet att vräka ännu fler torpare och ersätta dem med får, samt startade den massiva europeiska migrationsvågen till USA.

En lantmätares upprorsakt

Romanen tar sin början tjugo år efter svälten, när lantmätaren Tomás tillsammans med sin son Liam kartlägger en udde på Irlands västkust, en plats som påminner om Dingle-halvön. Här utspelar sig större delen av berättelsen, med avstickare till både Quebec, dit många svältflyktingar tog sig, och Calcutta.

Tomás är själv svältöverlevare, liksom hans hustru Phina. Vid ett möte med en källa i en dunge genomgår han något som kan beskrivas som en psykotisk episod. Men resultatet blir en insikt om vad han egentligen håller på med: på herrarnas befallning suddar han ut platsernas berättelser och minnen. Hans upprorsförsök består i att upprätta en hemlig, alternativ karta där de svältdöda och glömda samt alla gamla ortnamn finns inskrivna.

Han flyttar hela familjen till halvön där han haft sin uppenbarelse och försöker, alltmer halsstarrig, bevara en hel livsvärld i ett landskap som svälten tömt på människor och deras berättelser.

Marken själv berättar

Romanens mest häpnadsväckande avsnitt kommer i mitten, där marken själv får berätta om alla de människovågor som svept över den. De mytiska urinvånarna Tuatha Dé Danann, torvlik i mossen, fornborgarnas invånare, våldsamma munkar och plundrande vikingar på besök – alla kommer till tals fram till den punkt då Tomás börjar bygga upp de svältdödas torp för att själv bosätta sig där.

När Tomás, Phina och deras barn Liam, Enda och Rose väl rotat sig på halvön övergår dock berättelsen enligt recensenten i något som mer liknar familjemelodram. Sonen Liam hamnar under inflytande av den obehaglige Fader Joseph och börjar studera till jesuitpräst. Dottern Enda dras in i folkmusiken genom en fiol hon får i present. Den yngste sonen Eugene visar sig vara vad som tidigare kallades ”savant” – han lär sig aldrig tala men ser och förstår allt, och är ibland till och med synsk.

Både styrkor och svagheter

Recensenten menar att O’Farrell förenklar berättelsen på ett besvikande sätt. Präster framställs genomgående som hycklare, godsägarens son är våldtäktsman, medan änkan i grannhuset har ett hjärta av guld. Detta blir en svaghet i en annars vilt brusande text.

En annan invändning gäller den historiska romanens inneboende utmaning – att författaren ibland vill redovisa för mycket av de sammanhang och fascinerande fakta som upptäckts under skrivprocessen. Översättaren Malin Bylund Westfelt har enligt recensionen gjort ett gott jobb med en språkligt krävande översättning.

Redan i romanens andra mening slås det fast vilken sorts bok O’Farrell velat skriva: ”Till och med när Liam stod, med nytt namn och i främmande kläder, på andra sidan jordklotet inför en kommitté av män i ämbetsdräkt som kommit för att döma honom, mindes han den förbluffande dag då fadern blivit talträngd.” Det är den mexikanske Nobelpristagaren Gabriel García Márquez magiska realism som varit måttstocken.

Trots bristerna menar recensenten att ambitionen och det konstnärliga modet väger tyngre än den fullgångna bruksprosan. ”Land” är en roman som vågar ta sig an stora historiska frågor genom att förena mytologi, kolonialt förtryck och familjehistoria i ett försök att återge platsens berättelse.