Målerisk berättarglädje på Stockholmsgallerier

En skarp kontrast mellan generationer möts i Stockholms konstnärliga landskap denna månad när Kristina Abelli Elander och Amanda Hellsten presenterar sina separata utställningar. Trots skillnaden i ålder och erfarenhet visar de båda konstnärerna slående likheter i sitt uttryckssätt – en färgstark, figurativ stil som fångar betraktaren med starka berättelser.

Abelli Elander, som länge varit en etablerad röst i den svenska konstscenen, fortsätter att imponera med sitt karakteristiska bildspråk där hon väver samman personliga och allmänmänskliga teman. Hennes nya verk bekräftar hennes position som en konstnär som inte räds att utforska tillvarons både ljusa och mörka sidor genom en visuellt slående palett.

I kontrast till Abelli Elanders långa karriär står Amanda Hellsten, som representerar en yngre generation av konstnärer. Hellsten, som nyligen fått ökad uppmärksamhet i konstvärlden, visar med sin utställning att hon besitter både teknisk skicklighet och en stark konstnärlig vision som lovar mycket för framtiden.

Det som förenar de båda konstnärerna är deras förkärlek för det figurativa måleriet. I en tid då konceptkonst och abstrakta uttryck ofta dominerar gallerierna, håller både Abelli Elander och Hellsten fast vid berättandets kraft genom tydliga figurer och scener. Detta gör deras konst tillgänglig utan att för den skull kompromissa med djupet i deras konstnärliga uttryck.

Färganvändningen är ytterligare en beröringspunkt mellan konstnärerna. Båda arbetar med starka, ibland nästan överväldigande färgkombinationer som skapar emotionell intensitet i verken. Färgerna blir ett verktyg för att förstärka narrativet och förmedla känslor som kanske inte skulle kunna uttryckas lika kraftfullt genom enbart figurerna.

För Abelli Elander, vars konstnärskap utvecklats under flera decennier, har färg och form länge varit centrala element. Hennes målningar kännetecknas av en säregen blandning av fantasi och realism, där vardagliga scener ofta förvandlas till något magiskt eller oroande. Detta har gett henne en särställning i svensk konst, där hennes arbeten är omedelbart igenkännbara.

Hellstens arbeten, å andra sidan, präglas av en fräsch energi som är typisk för konstnärer i början av sin karriär. Hon experimenterar fortfarande med sitt uttryck, men visar redan nu en självständighet och ett självförtroende som är anmärkningsvärt för en ung konstnär. Hennes verk bär på influenser från samtida populärkultur, men förmedlas genom en högst personlig lins.

Utställningarna äger rum på två av Stockholms välrespekterade gallerier, vilket understryker båda konstnärernas relevans på dagens konstscen. För besökare erbjuder detta en unik möjlighet att uppleva hur två konstnärer från olika generationer närmar sig liknande konstnärliga frågor med skilda perspektiv.

I en tid då den digitala konsten tar allt större plats, påminner både Abelli Elander och Hellsten om det traditionella måleriets fortsatta livskraft. Deras arbeten bevisar att klassiska tekniker fortfarande kan vara relevanta och kraftfulla uttryckssätt för samtida teman och frågeställningar.

Konstmarknaden i Stockholm har under de senaste åren visat ett förnyat intresse för figurativt måleri, vilket gör dessa utställningar särskilt tidsmässigt relevanta. Efter en period då abstrakt och konceptuell konst dominerat galleriernas program, ser många samlare och konstentusiaster nu med intresse mot konstnärer som Abelli Elander och Hellsten, vars arbeten erbjuder både visuell tillfredsställelse och innehållsmässigt djup.

För den konstintresserade publiken erbjuder dessa parallella utställningar en sällsynt möjlighet att utforska kontinuitet och förändring inom svenskt måleri. De visar hur konstnärliga traditioner förs vidare och transformeras genom generationer, samtidigt som de belyser varje konstnärs unika bidrag till denna pågående dialog.

Sammantaget representerar Kristina Abelli Elanders och Amanda Hellstens utställningar ett viktigt inslag i Stockholms kulturliv denna säsong. De påminner oss om att trots konstnärliga trender och teknologiska framsteg, förblir det personliga uttrycket och den mänskliga berättelsen konstens kärna – oavsett vilken generation konstnären tillhör.