Den gamla världen är borta – vad väntar i framtiden?

Hela veckan har nyhetsflödet tvingat mig att reflektera över världsordningens framtid. En märklig gestalt som Donald Trump, så bisarr att han knappt skulle passa i en klassisk tragedi, tvingar sig in i våra medvetanden dygnet runt. Hans narcissistiska behov av uppmärksamhet har förvandlat honom till en digital sjukdom som infiltrerar varje plattform och våra tankar.

Trump är långtifrån den första ledaren med narcissistisk störning, men han är den första som utnyttjar scenen fullt ut, dag som natt. Journalisten Michael Wolff, som skrivit flera böcker om Trump, berättar i sitt nyhetsbrev om Trumps svar när han frågade varför han ville bli president: ”För att bli den mest berömda människan på jorden.”

Wolff beskriver hur presidenten, ensam nattetid, frustrerad och uttråkad, skriver inlägg på sociala medier som tvingar hela kontinenter att gå upp i stabsläge. Eftersom han är USA:s president blir hans svammel till världspolitik som måste hanteras inom strukturer som inte är byggda för sådant vansinne.

Men allt handlar inte om Trump. Världen som vi känner den kommer inte tillbaka. Under veckan verkade denna insikt slå alla med kraft samtidigt.

”I dag ska jag prata om uppbrottet från världsordningen, slutet på en trevlig berättelse,” sade Kanadas premiärminister Mark Carney under Davos-mötet. Han beskrev hur mindre, gynnade länder ställde upp på ”den användbara fiktionen” om amerikansk hegemoni. Att en mittenorienterad kanadensisk premiärminister plötsligt använder sådana termer vittnar om den internationella strömkantringens kraft.

Andra har länge sett tecknen på uppbrott – ett USA med lust att straffa sina egna allierade och göra Europa till ”Den andre”. Portugals tidigare Europaminister, statsvetaren Bruno Maçães, skriver i New Statesman under rubriken ”Europe must break from America” om hur djupt Europahatet går i USA:s nya höger. Han mötte det hos unga republikaner i Washington långt före dagens akuta läge.

Enligt Maçães började det med begreppet ”europoor”, föreställningen att Europa är fattigt, som sedan utvecklades till en fixering. Det var inte längre roligt utan blev en kraftfull form av eurofobi, som i dag representeras i Trumpadministrationens nationella säkerhetsstrategi där Europa beskrivs som en civilisatorisk fiende.

Maçães menar att denna hållning flödade ofiltrerat in i Brexitdebatten och har fortsatt styra europeisk politik i synen på bland annat invandring. Det är ironiskt att Europa denna gång inte uppfann en egen fascism utan lockades till senkapitalistiskt självhat av nykonservativa kretsar i Washington.

Parallellt med denna verkliga världsordnings sönderfall läser jag Ian McEwans nya roman ”Vad vi kan veta”. I boken har vår värld gått under. Klimatkatastrofer och vattenbrist har lett till kärnvapenkrig, där beslut om att fälla atombomber fattats av AI utifrån rationalen att det är tryggt och stabilt att anfalla. Explosionerna har skapat översvämningar så omfattande att kontinenterna krympt till mindre arkipelager med liten kontakt över haven.

”Jag har ofta drömt om att någon gång kunna ha råd att korsa Atlanten. Utifrån vad jag hade hört så skulle resenärerna, så snart de landsteg i Amerika, bli tvungna att betala en lokal krigsherre för beskydd,” skriver McEwan i vad som nästan känns som en profetia om USA efter Trump.

Bokens handling utspelar sig år 2119. England är en republik bestående av små öar med stökiga inbördes relationer. Huvudpersonen, litteraturforskaren Thomas Metcalfe, studerar vår tid, särskilt en sonettkrans från 2014 som aldrig återfunnits. Trots översvämningarna har digitala arkiv överlevt, och Metcalfe kan studera vår tid med förundran och avund – artrikedomen, den goda maten, det politiska tjafset som dolde den pågående klimatkatastrofen.

Det slår mig att det vi tar för givet – att äta en ostsmörgås eller klappa en hund – en dag kan vara försvunna privilegier från en utdöd värld.

Romanens budskap handlar dels om varningen för en förestående förlust av vår värld, dels om hur isolerade människor är i sina egna verkligheter. I mytbildningen kring den försvunna dikten har en berättelse om poetens självuppoffrande fru uppstått. Men senare i boken framkommer en annan bild av henne som en komplex förförerska, vilket visar hur sann kunskap om det som verkligen händer alltid fattas oss.

McEwan har en särskild förmåga att blanda det elegiska med det cyniska. Det mest berörande i ”Vad vi kan veta” är nostalgin över tiden som fortfarande pågår. Under läsningen sörjer jag den, trots allt dess vansinne, som om tiden redan vore förfluten.

Men som Mark Carney påpekade i sitt tal: ”Nostalgi är ingen strategi.” Det finns också lättnad i att få börja skriva nya berättelser när den gamla fiktionen inte längre är användbar. I romanens framtid finns bara öar av civilisation kvar, men människorna fortsätter att ha komplicerade kärleksförhållanden och ägna sina liv åt litteraturen. De lever mindre men kanske mer omsorgsfulla liv och ryser över vår tids rovgirighet. Om det ingår som en skärva av Europas framtid är det trots allt något att hoppas på.