När filmen ”Breaking the waves” firar 28-årsjubileum fortsätter den att väcka starka känslor och debatt. Inspelningen vid Neist Point på Isle of Skye i september 1995 blev en vändpunkt i filmhistorien – och början på en dansk filmvåg som skulle förändra europeisk konstfilm.

Platsen var perfekt vald. Det storslagna, karga landskapet vid Skottlands västligaste utpost mot Hebriderna blev en dramatisk fond för Lars von Triers känslomässigt laddade drama. Här möter havet himlen, och naturen själv bidrar till filmens melodramatiska tyngd.

Under inspelningen var det tydligt att något speciellt var på gång. Stellan Skarsgård, som spelade oljeborraren Jan Nyman, utlovade att filmen skulle få publiken att ”gråta som svin”. Personkemin mellan honom och debutanten Emily Watson var elektrisk, även när vinden piskade och himlen öppnade sig i störtregn.

En minnesvärd bild från inspelningen är Skarsgård i lammskinnsrock, stödkrage och feta 70-talspolisonger, med håret inplastat i gladpack för att skydda frisyren mot den häftiga vinden. Det ofrivilligt komiska i detta stod i stark kontrast till filmens tunga tematik.

Historien bakom filmen

”Breaking the waves” utspelar sig i en strängt religiös kustby vid Nordsjön under 1970-talets skotska oljeboom. Filmen skildrar den världsvane oljeborraren Jan Nyman som mot lokalbornas vilja gifter sig med byns oskuld Bess McNeill, spelad av Emily Watson. Draget med att koppla berättelsen till oljeindustrin var inte slumpmässigt – 1970-talets Nordsjön representerade en brytpunkt mellan tradition och modernitet i Skottland.

När Jan drabbas av en arbetsplatsolycka på oljeriggen och blir förlamad, tar berättelsen en mörk vändning. Ur sin sjukbädd uppmanar han Bess att ta andra älskare, påstår att det är för hans skull. Bess, som är övertygad om att hon själv orsakat hans förlamning genom en självisk bön, ser detta som en väg till botgöring. I sin naiva offervilja går hon så långt att hon blir utstött ur församlingen.

En ny stil föds

För Lars von Trier markerade filmen en radikal förändring. Efter mer cyniska stilövningar som ”Förbrytelsens element” och ”Europa”, samt satiriska ”Riket”, hade den danske regissören blivit mer känslomässig. Han trivdes som fisken i vattnet på Skye, hade låtit sy upp en kilt i lokala McLeod-klanens färger och pratade om att vara ”närmare Gud här uppe i Skottland”.

Von Trier erkände öppet sin nya sentimentalitet. Han berättade att han grät sig igenom Disneyfilmen ”Rädda Willy” och förklarade att sentimentalitet hade blivit hans nya intresse sedan han fått barn. Detta känslomässiga genombrott skulle prägla hans kommande verk.

Inspirationen kom från flera håll. Marquis de Sades erotiskt provokativa ”Justine” från 1700-talet spelade roll, liksom den obskyra danska barnboken ”Guldhjertet” som handlar om en flicka som ger bort allt hon äger. Bokens slutreplik – ”Ta då mitt hjärta. Jag reder mig nog ändå” – blev vägledande för filmens tema.

Estetiskt nyskapande

Von Trier hyrde in den legendariske fotografen Robby Müller, känd från samarbeten med Wim Wenders och Jim Jarmusch, för att skapa filmens karakteristiska råa stil. Målet var en dokumentär autenticitet med handhållen kamera, brunmurig och grovkornig ton. Müller fick instruktioner att ta ”fula” bilder – en estetik som skulle bana väg för Dogma 95-manifestet och påverka den europeiska realismen under decennier framåt.

Mellan de skakiga spelscenerna delade von Trier in filmen i tio kapitel, markerade av överkolorerade, digitalt bearbetade stillbilder som liknade vykort. Till detta adderades sjuttiotalshits från Mott the Hoople, David Bowie, T. Rex, Jethro Tull, Roxy Music och Elton John. Kontrasten mellan sekulär popkultur och ultrareligiös miljö skapade en säregen ironisk laddning.

Filmens slutscen – där kameran svävar högt över molnen och zoomar in på kyrkklockorna som på magiskt sätt återvänt till kyrktornet – krävde mer än dokumentär realisme. Von Trier ville ha ett äkta mirakel som klimax, där klockorna dånar över oljeriggarna i Nordsjön.

Genombrottet för Watson

Från början var Helena Bonham Carter tänkt för huvudrollen, men den brittiska skådespelerskan hoppade av när hon insåg hur utmanande rollen var. I stället gick den till Emily Watson, en filmiskt oprövad teaterskådespelare från norra London som fått von Trier att gråta under provfilmningen.

Watson visade sig vara en emotionell naturkraft. Hon var perfekt som den unga kvinnan med borderline-symptom, redo att offra allt för Gud och kärleken. Ett år efter inspelningen skulle hon bli Oscarsnominerad och kallas för ett ”mirakel” av kritikerna.

Under inspelningen fick Watson stöd av Skarsgård, som agerade mentor. ”Stellan gav mig rådet att inte sikta på något, utan bara låta mig sköljas med. Så jag blundade och hoppade rakt ut”, berättade hon. Hon tillade med ett leende: ”Det är tacksamt att bryta ihop under Nordsjöns vågor. Ett känslomässigt sammanbrott på ett varuhus hade bara varit löjligt.”

Cannes-triumf och kontroverser

Strax innan världspremiären i Cannes i maj 1996 drabbades von Trier av panikångest. Den flygrädde regissören tog sig aldrig längre än till färjan till Puttgarden, varifrån han tog in på ett hotell utanför Århus. Den danska pressen, som hoppats på en Guldpalm, kallade honom landsförrädare.

Men från Cannes rapporterade producenten Vibeke Windeløv knallsuccé. Några i publiken svimmade av sjösjuka från de skakiga bilderna och fick köras till sjukhus. I övrigt möttes filmen av 20 minuters applåder. ”Alla damer var svarta i ansiktet eftersom mascaran hade runnit ut”, konstaterade von Triers regikollega Anders Refn.

Filmen vann Juryns stora pris i Cannes och Emily Watson blev Oscarsnominerad. Roger Ebert kallade den för ”en av 1990-talets mest omvälvande filmupplevelser”. För Stellan Skarsgård blev det det internationella genombrottet, och även för produktionsbolaget Zentropa blev framgången ett ekonomiskt mirakel.

Feministisk ikon eller misogyn?

Men filmen väckte också våldsam debatt. Många kritiker anklagade von Trier för att vara misogyn, romantisera en reaktionär kvinnoroll och glorifiera religiöst martyrskap. Redan vid den svenska premiären hade SVT presenterat kritik från en kvinnlig präst om problematiska kvinnoporträtt och patriarkal gudssyn.

Andra såg filmen som skoningslös kritik av just patriarkala och religiösa normer, där Bess blev ett offer för omgivningens förväntningar snarare än en symbol för kvinnlig underkastelse. Denna dubbelhet – att filmen både kritiserar och fascineras av sitt ämne – har gjort den till ett ständigt aktuellt diskussionsämne.

Von Trier själv erkände att hans filmer är ”lätta att göra narr av”, men stod fast vid att ”Breaking the waves” handlar om godhetens väsen, även om han medgav att resultatet blev ”en märklig cocktail med lite kitsch, religion, sex, sjuttiotalsmusik och tårdrypande sentimentalitet”.

Bestående arv

”Breaking the waves” blev inledningen till von Triers så kallade Guldhjärta-trilogi, som fortsatte med ”Idioterna” och ”Dancer in the Dark”. Filmerna kretsar kring osjälviska och naiva kvinnor som möter världen med öppet hjärta – studier i kvinnligt martyrskap, religion, sexualitet och patriarkal makt. Temat skulle återkomma i hans senare verk som ”Dogville”, ”Manderlay”, ”Antichrist” och ”Nymphomaniac”.

Filmen återupplivade melodramat som seriös konstform och startade en dansk filmvåg som fick internationell genomslagskraft. Den råa, handhållna kamerastilen och blandningen av realism och melodrama påverkade en hel generation europeiska filmskapare.

På Isle of Skye har filmen lämnat fysiska spår. Ön marknadsför sig nu med sloganen ”Skye’s the limit”, och filmintresserade söker sig fortfarande till gravplatsen vid Neist Point där von Trier lät uppföra en filmisk begravningsplats för Bess i ”ovigd jord”.

Med en budget på 42 miljoner danska kronor (cirka 53 miljoner svenska kronor 1996) blev ”Breaking the waves” både en konstnärlig och kommersiell framgång. Den 2 timmar och 39 minuter långa filmen finns idag tillgänglig på streamingtjänster som SF Anytime och Apple TV, och fortsätter att provocera och beröra nya generationer av filmtittare.

Huruvida man ser filmen som ett mästerverk eller problematisk fortsätter att vara en öppen fråga. Men dess betydelse för filmhistorien och förmåga att väcka stark debatt är obestridlig. Bess McNeill, den ultimata ”guldhjärtat”, lever vidare som en av filmhistoriens mest kontroversiella och omtalade kvinnoporträtt.