”Husdrömmar” – spegel av svensk renoveringskultur och konsumtionshysteri

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Varje måndag bänkar sig 1,2 miljoner svenskar framför TV-rutan för att följa ”Husdrömmar” på SVT. Det populära programmet, som pågått i otaliga säsonger, dokumenterar människors byggprojekt – allt från nybyggnationer till renovering av gårdar, villor, lägenheter och stugor.

Under knappa timmen bjuds tittarna på förströelse där programledaren Anne Lundberg och arkitekten Gert Wingårdh guidar charmiga par genom deras bostadsförvandlingar. Programledarna håller sig diskret i bakgrunden, men levererar ibland kritiska synpunkter som: ”Nej! Ni måste göra den nya trappan pampigare, som i ett chateau!”

På ytan är ”Husdrömmar” ett trevligt och välproducerat program. Men det finns något djupare problematiskt som framträder när man granskar företeelsen närmare.

Det är främst projektens omfattning och slutmål som blir en spegling av samhällstillståndet. I nästan varje avsnitt rivs, pulvriseras och omformas allt i de gamla bostäderna. Väggar slås ned, golv bryts upp, kranbilar tillkallas och grävskopor arbetar för fullt. All elektricitet dras om, vatten- och avloppssystem byts ut, och specialbeställd golvsten installeras.

Verktygsarsenalen är imponerande – bilningshammare, tigersågar, geringskapar, fräsar och spikpistoler används flitigt. Transformatorstationer i närheten måste få hicka av strömförbrukningen. Målet är entydigt: allt ska bli nytt, rent, lyxigt och ”magiskt”, som Wingårdh ofta uttrycker det.

”Exakt som vi vill ha det” är ett återkommande mantra bland deltagarna. Men denna perfektion kommer inte utan kostnad – fantasibudgetar, banklån, otaliga arbetstimmar, entreprenader, transporter, och enorma avfallshögar som följd. Visst finns det deltagare som själva arbetar hårt med snickeriarbeten på sin ”fritid” (var denna nu hämtas i vår stressade medelklass) och somliga återanvänder köksskåpstommar eller köper återvunna innerdörrar. Men i det stora hela framstår ”Husdrömmar” som en finansministers våta dröm – här snurrar konsumtionshjulen för att vända Sveriges ekonomi.

Denna estetisering av vardagen är inget nytt fenomen. Hemmet har länge varit en central identitetsmarkör, tätt följd av arbete, mat, dryck, semester och fritidsaktiviteter. Men programmet förmedlar budskapet att inget som inte är nytt, omgjort eller specialdesignat är värt att bevara. Den outtalade frågan tycks vara: Vem är du egentligen om du flyttar in någonstans där det förvisso fungerar, men kanske är lite fult här och var? Svaret: Ingen alls. Allt måste saneras och bli exakt som du vill ha det.

Det sorglustiga är att detta förhållningssätt egentligen är föråldrat. Debatten kring funktionella men omoderna kök och badrum inleddes för närmare 30 år sedan. Trots detta har diskussionen haft minimal effekt – renoveringshysterin fortsätter oförtrutet på bästa sändningstid, år efter år.

Det återstående motståndet mot denna ambitionshysteri som genomsyrar landet blir att välja ett blygsammare boende. Även detta kan bli underhållande TV – det brittiska programmet ”Ett enklare liv” visar att det finns alternativ till den svenska renoveringshetsen.

”Husdrömmar” må vara tittarvänligt och välproducerat, men det speglar och förstärker en konsumtionskultur som är svår att förena med dagens miljöutmaningar och hållbarhetstänkande. När vi fascineras av dessa omfattande renoveringar bör vi också reflektera över vad de säger om våra värderingar och vår syn på resurser i det moderna Sverige.