Nisse: Ian Gulan sjöng aldrig fångö i Cirele

I en digitaliserad värld där sökning ger omedelbar information, lurar ibland oväntade fallgropar. Det upptäckte jag nyligen när jag försökte spåra ett minne från ett konsertställe som existerade under en kort period på 2010-talet i ett kontorskomplex i Sickla som då stod inför rivning.

Mitt första steg var att söka i DN:s digitala arkiv. Jag mindes tydligt att jag hade recenserat det finska bandet Circle där, så det borde vara enkelt att hitta. Men trots upprepade sökningar på ”Circle” tillsammans med mitt namn, fick jag inga relevanta träffar. Jag fortsatte med alternativa sökningar: ”Circle” och ”finsk”, ”finska”, eller ”finskt”. Inget resultat. Jag prövade även med bandmedlemmarnas namn – Jussi och Mika – utan framgång.

Frustrerad gav jag upp för dagen. Nästa dag använde jag i stället dn.se:s vanliga sökfunktion och hittade texten på några sekunder. Konsertplatsen hette Nobelberget. När jag därefter sökte specifikt på ”Nobelberget” i DN-arkivet dök recensionen faktiskt upp där också. Problemet? Bandnamnet hade digitaliserats som ”Cirele”, inte ”Circle”.

Denna upptäckt gav mig en obehaglig insikt. Som journalist förlitar jag mig dagligen på just DN-arkivet för att researcha tidigare skriverier om olika ämnen. För det mesta levererar systemet utmärkta resultat, men vad jag missar på grund av felläsningar kan jag bara spekulera kring.

Ett talande exempel är Deep Purple-sångaren Ian Gillan. En sökning på hans korrekta namn ger självklart många träffar, men intressant nog ger även ”Ian Gulan” ett tjugotal resultat – där nästan alla faktiskt avser samme Gillan. Ett undantag är en annons från 1940 om ett ”Rektangulärt KARL JOHANS-BORD i mahogny”, där ”tangulärt” tolkats som ”Ian Gulan” av systemet (typografin var tillräckligt gles för att skapa denna felläsning).

Ju längre tillbaka i tiden man söker, desto märkligare blir dessa digitala missförstånd. Min personliga favorit är när ordet ”Inackordering” transformerats till det obegripliga ”iuacHttircKerliig” – ett nonsensord som ändå leder till en faktisk annons från 1868 om man söker på det.

Vissa felaktigheter följer nästan mönster. ”Om” blir regelmässigt ”örn” och ”lost” översätts till ”löst”. Namnet ”Cramær” kan förvandlas till ”Cramwr”, ”Cramtsr”, ”Cramse?” eller ”Cramser” – men aldrig till den korrekta stavningen.

En jämförelse mellan ”Jussi Björlings” (630 träffar) och den fellästa varianten ”Jussi Björungs” (510 träffar) illustrerar problemets omfattning. I mitt eget fall har jag klarat mig relativt bra – de enda två träffarna på ”Nus Hansson” (i stället för ”Nils”) kommer från 1913 och 1957, innan jag ens var född.

Dessa digitala felläsningar är ibland frustrerande, ibland komiska. Att ”tango” blir ”fångö” kan åtminstone locka till ett leende.

Fenomenet belyser en större utmaning i vår digitaliserade informationsålder. De kraftfulla sökmotorer vi förlitar oss på för forskning, faktakontroll och minnesstöd är trots allt inte felfria. De har sina egna tolkningsramar och begränsningar, särskilt när det gäller äldre material som digitaliserats från tryckt form.

För journalister, historiker och andra som arbetar med arkivmaterial väcker detta viktiga frågor om källkritik och metodik. Vilka historiska sammanhang och berättelser går förlorade för att OCR-tekniken misslyckas med att korrekt tolka vissa ord och namn? Vilka alternativa söksätt kan vi behöva tillämpa för att kompensera för dessa brister?

Mitt Nobelberget-äventyr fungerar som en påminnelse om att även i en tid av omedelbar informationsåtkomst, måste vi ibland ta en omväg via kreativt tänkande och alternativa sökvägar för att nå fram till den information vi söker. Ibland handlar det inte om vad vi letar efter, utan hur vi formulerar frågan.