Den svenska arbetarrörelsens och industrins gemensamma satsning på semesteranläggningar representerar ett nästan bortglömt kapitel i den svenska modellens historia. När stugorna i Marsliden vid Marsfjället dyker upp i sikte väcks minnen från en tid då fackföreningar och arbetsgivare tillsammans byggde upp en parallell välfärdsstat – komplett med egna semesterbyar spridda över hela landet.

De tre masoniteklädda stugorna står fortfarande kvar på gårdsplanen, som tydliga relikter från en svunnen era. Byggda av Masonite AB i Rundvik i Västerbotten, var de en del av en betydligt större rörelse där svenska industriarbetare fick tillgång till fjällsemestrar till kraftigt subventionerade priser eller nästan gratis.

Fenomenet med företags- och branschägda semesteranläggningar växte fram ur den unika svenska förhandlingsmodellen. När fackföreningar och arbetsgivare möttes vid förhandlingsbordet diskuterades inte enbart löner och kollektivavtal. Man skapade ett helt ekosystem av sociala förmåner som omfattade försäkringar, tjänstepensioner och just dessa semesteranläggningar. Det särskiljande var att de drevs partsgemensamt genom personal- eller semesterstiftelser, där både arbetsgivare och anställdas representanter hade inflytande.

Finansieringen av många av dessa anläggningar kom från en oväntat källa – Koreakriget. Under 1950-talets Koreakrig upplevde svensk exportindustri en kraftig konjunkturuppgång med väldiga vinster som följd. För att dämpa den inflation som dessa vinster riskerade att generera beslutade man att lägga delar av vinsterna i sociala fonder och företagsstiftelser. Dessa medel, populärt kallade Koreapengarna, användes bland annat för att bygga och driva semesterbostäder åt de anställda.

Det mest ambitiösa projektet inom denna partsgemensamma välfärd var utan tvekan Stiftelsen Centralfonden inom skogsindustrin. För Koreapengarna etablerade man en omfattande rehabiliteringsanläggning i spanska Marbella. Anläggningen var utrustad med läkare, sjukgymnaster och pooler, och erbjöd sjukskrivna anställda möjligheten att vistas där en hel månad. Som en ytterligare förmån kunde den anställdes partner följa med kostnadsfritt.

Detta system representerade en unik svensk modell där arbetsmarknadens parter tillsammans tog ansvar för arbetarnas välfärd utanför de traditionella statliga systemen. Det var ett uttryck för den starka korporativa tradition som präglade efterkrigstidens Sverige, där samarbete mellan arbetsmarknadens parter sågs som självklart.

Men förändringen kom smygande. Under 1980-talet började Skatteverket beskatta subventionerade fritidsbostäder, vilket försämrade lönsamheten för dessa anläggningar. Samtidigt förändrades svenskarnas semestervanor radikalt. När charterresor till Thailand och andra exotiska resmål blev tillgängliga för vanliga löntagare, minskade lockelsen i enkla gemensamma stugor i svenska fjällen eller vid kuster. Individualiseringen av samhället innebar att färre såg värdet i kollektiva semesterlösningar.

Den ena anläggningen efter den andra såldes av eller lades ned. Masonitestugorna i Marsliden såldes på 1980-talet och övergick i privat ägo. Marbellaanläggningen, kanske det mest symboliska projektet av dem alla, höll ut betydligt längre men stängde slutligen 2017. Med dess nedläggning försvann ett av de sista stora exemplen på den partsgemensamma välfärdsmodellen.

Visserligen finns fortfarande vissa semesteranläggningar kvar som drivs av fackföreningar eller företag, men de är få i jämförelse med hur det såg ut under systemets storhetstid. De flesta har avvecklats eller omvandlats till kommersiella aktörer.

De tre små stugorna i Marsliden står kvar som ett påtagligt monument över en svensk modell som inte längre finns. De representerar en tid då arbetsmarknadens parter såg det som sin gemensamma uppgift att inte bara förhandla om löner, utan att aktivt bygga upp ett parallellt välfärdssystem. Det var en modell präglad av solidaritet, kollektivism och samarbete över blockgränserna – värderingar som i dag framstår som nästan främmande i det moderna, individualiserade Sverige.