Sex svenska myndigheter har nu fått i uppdrag att aktivt rapportera till polisen när de upptäcker att en utlänning kan sakna rätt att vistas i landet. Den nya ordningen, som träder i kraft omedelbart, innebär en betydande förändring i hur myndigheterna samarbetar kring migrationsfrågor.

De myndigheter som omfattas av den nya rapporteringsskyldigheten är Arbetsförmedlingen, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Samtliga har nu en lagstadgad skyldighet att informera polisen när det i deras verksamhet framkommer omständigheter som tyder på att en person inte har rätt att uppehålla sig i Sverige.

Förändringen är en del av en större lagskärpning som syftar till att effektivisera hanteringen av personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Genom att myndigheterna som har regelbunden kontakt med allmänheten nu är skyldiga att rapportera misstankar om olaglig vistelse, hoppas lagstiftaren kunna förbättra möjligheterna att identifiera och hantera dessa ärenden.

Tidigare har myndigheterna haft möjlighet att rapportera sådana uppgifter till polisen, men det har inte funnits någon formell skyldighet att göra så. Den nya lagstiftningen gör rapporteringsskyldigheten obligatorisk, vilket innebär att myndigheterna inte längre kan välja att undvika att vidarebefordra information även om det skulle kunna komplicera deras primära uppdrag.

Bakgrunden till lagändringen kan kopplas till den pågående politiska debatten om migration och hanteringen av personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Under de senaste åren har frågan om återvändande och verkställighet av avslag på uppehållstillstånd varit en central del av den svenska migrationsdebatten. Regeringen har därför eftersträvat att stärka myndigheternas möjligheter att samverka för att förbättra verkställigheten av utvisningsbeslut.

För de berörda myndigheterna innebär den nya ordningen att personalen måste vara uppmärksam på signaler som kan tyda på att en person saknar uppehållstillstånd. Det kan till exempel handla om situationer där en person ansöker om bidrag eller tjänster men inte kan uppvisa giltiga handlingar som styrker rätten att vistas i landet. När sådana misstankar uppstår ska myndigheten utan dröjsmål underrätta polisen.

Polisen får därmed en central roll i det fortsatta hanterandet av ärendena. När en anmälan inkommer från någon av myndigheterna ska polisen utreda omständigheterna och vid behov vidta åtgärder för att kontrollera personens status. Om det visar sig att personen saknar rätt att vistas i Sverige kan polisen inleda ett förfarande för att verkställa ett eventuellt beslut om utvisning eller avvisning.

Förändringen har väckt viss debatt, där kritiker menar att den kan leda till att personer som befinner sig i utsatta situationer undviker att söka den hjälp de har rätt till, av rädsla för att bli rapporterade till polisen. Företrädare för migrantorganisationer och vissa jurister har uttryckt oro för att rapporteringsskyldigheten kan undergräva förtroendet för välfärdsmyndigheterna och skapa en känsla av övervakning.

Å andra sidan framhåller förespråkare för lagändringen att det handlar om att upprätthålla rättssäkerheten och se till att de som inte har rätt att vistas i Sverige också lämnar landet i enlighet med gällande regelverk. De menar att myndigheterna har ett ansvar att samarbeta för att lagstiftningen ska kunna verkställas på ett effektivt sätt.

Den nya rapporteringsskyldigheten innebär således en tydlig skärpning av myndigheternas roll i migrationsfrågor. Hur förändringen kommer att påverka både myndigheternas arbete och de personer som berörs återstår att se, men det är tydligt att frågan om olaglig vistelse och verkställighet fortsatt kommer att vara en central del av den svenska migrationspolitiken.