Noomi Rapaces Moder Teresa är sträng och spänd som en fiolsträng

Den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevska tar sig an en av vår tids största ikoner i sitt nya drama ”Mother”, där Noomi Rapace gestaltar fredspristagaren och helgonet Moder Teresa under en avgörande vecka i hennes liv.

Filmen utspelar sig 1948 i Calcutta, där vi möter Moder Teresa i väntan på påvens beslut om hennes önskan att starta en egen orden – en asketisk, kvinnoledd gemenskap utanför den traditionella klosterstrukturen. Under de sju dagar filmen skildrar får vi se en annan sida av det helgon som världen senare skulle komma att vörda.

Till skillnad från många biografiska filmer som försöker täcka en hel livstid har Mitevska valt en mer koncentrerad berättelse. Genom att fokusera på endast en vecka i Teresas liv skapar regissören ett mikroformat som ger utrymme för djupare reflektion kring hennes karaktär och drivkrafter.

Rapace porträtterar Moder Teresa som en komplex och stundom motsägelsefull person. Här finns ingen glorifierad helgonbild utan snarare en sträng, spänd kvinna som nästan vibrerar av beslutsamhet och ibland uppvisar drag av småaktighet. Med bara en mindre justering av ljussättningen skulle karaktären, enligt recensenten, kunna passa in i en skräckfilm om religiös besatthet.

Filmskaparen, som tidigare uppmärksammats för sitt feministiska drama ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”, fortsätter här att undersöka kvinnors position inom patriarkala system. Mitevska står på Teresas sida, men undviker skönmålning och vågar ifrågasätta de motiv som drivit det blivande helgonet.

Ett av filmens centrala spänningsmoment uppstår när nunnan Agnieszka, som Teresa utsett till sin efterträdare i klostret, visar sig vara gravid. Teresas reaktion är vrede, möjligen för att denna komplikation försvårar hennes egen önskan att lämna institutionen hon upplever som föråldrad. Genom denna konflikt gestaltas Teresas inre kamp mellan sin roll som ”Moder” och längtan efter annan sorts livsuppgift.

Trots att filmen stundtals blir monoton i sitt berättande, injicerar Mitevska berättelsen med överraskande stilistiska inslag. Drömsekvenser, plötsliga hårdrocksriff och scener där nunnor headbangar till Lordis ”Hardrock hallelujah” skapar oväntade kontraster. Dessa inslag kan uppfattas som något konstlade men bidrar samtidigt med en välkommen vanvördighet i en berättelse om ett helgon.

Recensenten menar dock att filmens manus inte ger tillräckliga ingångar till huvudkaraktärens inre liv. För publiken som inte är bekant med Moder Teresas historia förblir hon därför något av en gåta. Rapace ger sin vanliga intensiva insats, men rolltolkningen riskerar att fjärma snarare än att engagera.

Filmens styrka ligger i hur den låter bikaraktärerna – de andra nunnorna i klostret – spegla Teresas inre konflikter och eventuella längtan efter ett annat liv. Genom dem åskådliggörs den ambivalens som kan ha funnits hos Moder Teresa själv.

”Mother” blir därmed ett nyanserat porträtt av en historiskt betydelsefull person som ofta framställts endimensionellt. Genom att skildra helgonet utan idealisering, men med respekt för hennes komplexitet, skapar Mitevska en film som undviker traditionella hagiografier och istället erbjuder en mer mänsklig bild av en person vars namn blivit synonymt med godhet.

Slutresultatet får betyget tre av fem möjliga, ett erkännande av filmens ambition att skapa ett nyktert porträtt av en mytomspunnen gestalt, även om den inte helt lyckas tränga in under huden på sitt komplexa subjekt.