Jodie Foster tar hjälp av Freud för att lösa mordgåta

Filmkonst på hög nivå: ”Ett privat liv” blandar genre och förväntningar

I Rebecca Zlotowskis nya film ”Ett privat liv” står ingenting på fast mark. Den franska regissören har skapat ett verk där dramat, thrillern och komedin smälter samman i en elegant helhet som utforskar psykoanalysens värld och mänskliga relationers komplexitet.

Filmen kretsar kring psykoanalytikern Lilian Steiner, spelad med precision av amerikanska Jodie Foster som imponerar med flytande franska. Redan från filmens början befinner sig Lilian i ett slags existentiellt fritt fall. Hennes första patient uteblir, den andra säger upp en tio år lång behandling till förmån för hypnosterapi, och grannen kallar henne för en nucka – ett ord hon tvingas slå upp på sin mobiltelefon. Hon visar dessutom påtaglig likgiltighet inför sin vuxna son och hans nyfödda barn.

När Lilian får veta att en långvarig patient tagit sitt liv – om det nu verkligen var ett självmord – drabbas hon av ett märkligt fysiskt symptom: okontrollerbara tårar. Detta tvingar henne att uppsöka sin exmake, ögonläkaren spelad av Daniel Auteuil i en närmast rörande roll. Han är den enda som inte skräms av Lilians till synes kalla yttre. Tanken att tårarna skulle vara ett uttryck för sorg är främmande för Lilian, tills hon i desperation söker upp samma hypnosterapeut som hennes avhoppade patient vänt sig till.

Zlotowski navigerar skickligt genom ett landskap av överföringar och projektioner som glider fram och tillbaka likt kamerafilter. Patientens make, spelad av Mathieu Amalric i toppform, lägger skulden för hustruns död på Lilian. Hon i sin tur misstänker honom för mord – eller är det dottern som bär på hemligheter?

Filmens styrka ligger i Jodie Fosters hyperfokuserade och jämna skådespeleri. Hon rör sig genom berättelsen med precision och kontroll. Hennes strama, sakliga spelstil blir oavsiktligt komisk när den kontrasteras mot hennes allt mer gränsöverskridande beteende – från att smyga runt i främmande trädgårdar till att övertyga ett barn om att hon bara är en dröm. Foster lyckas vara spänningshöjande i sin roll som analytiker/amatördeckare och samtidigt djupt gripande när känslor hon förträngt börjar bryta igenom ytan.

Det finns en elegant balans i hur filmen hanterar sin genreblandning. Samtidigt som thrillerelement, komiska inslag och dramatiska scener korsbefruktar varandra, tar de också något ifrån varandra. I sin renaste form hade ”Ett privat liv” kunnat bli antingen en magnifik psykologisk rysare, en genialt rolig komedi eller ett uppslitande drama. Istället har Zlotowski skapat något mer nyanserat: en sofistikerad skildring av en åldrande parisisk borgarklass och en freudiansk världsbild som befinner sig under belägring från nyare terapeutiska metoder.

Den franska filmen håller genomgående en visuellt tilltalande stil med Zlotowskis säkra regigrepp och ett manuskript som hon författat tillsammans med Anne Berest och Gaëlle Macé. Filmen lyckas med konststycket att hålla tittaren engagerad genom sina genreförskjutningar, samtidigt som den ställer frågor om professionella gränser, åldrande och hur väl vi egentligen känner oss själva.

Med ”Ett privat liv” bekräftar Rebecca Zlotowski sin position inom den franska filmkonsten. Samtidigt visar Jodie Foster att hon, även på franska, fortfarande är en av vår tids mest nyanserade skådespelare. Filmen har svensk biopremiär nu och är väl värd en plats på biografernas dukar.