Svenska Radiosymfoniker levererar mörk intensitet och lätthet i musikalisk kontrast

I Berwaldhallen framförde nyligen Sveriges Radios Symfoniorkester en mångfacetterad konsert under ledning av dirigent Pierre Bleuse. Programmet presenterade en spännande kombination av ny och etablerad musik, med särskilt fokus på Sally Beamishs nya verk.

Kvällen inleddes med uruppförandet av Beamishs ”Concertante för viola, kontrabas och sinfonietta”, ett verk som tecknar en djup klangvärld med utgångspunkt i den skotska folkvisan ”Ca’ the yowes to the knowes” (”Valla fåren upp i bergen”). Denna kärlekssång med melankoliska undertoner fungerar som en röd tråd genom kompositionens olika delar.

Verket har kommit till på initiativ av Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman, som länge har tolkat Beamishs kompositioner och slutligen bad om ett eget verk. Beamish, som själv är violast, valde detta instrument åt Broman, som i sin tur önskade att samarbeta med kontrabasisten Rick Stotijn, tidigare stämledare i orkestern.

I framförandet skapade de två solisterna ett intensivt, om än lågmält, musikaliskt samtal. Deras instrument fungerade både som komplement och kontrast till varandra, där klangerna ibland smälte samman och ibland bröt mot varandra i en spänningsfylld relation. Särskilt intressant var hur Beamish utnyttjade de mörka registren, vilket gav verket en särpräglad atmosfär av undertryckt oro.

Kompositionens struktur följer en barockliknande form med variationer som återvänder till ett grundläggande musikaliskt material. Varje avsnitt kretsar kring textfragment från Burns dikt, och genom att para ihop solisterna med mindre ensembler inom orkestern skapas ett kammarmusikaliskt uttryck som anknyter till folkvisetraditionen.

Broman och Stotijn framförde sina respektive partier med teknisk briljans och djup närvaro. De musikaliska gesternas betydelse var tydlig – kontrabasens glidande toner skapade en känsla av osäkerhet medan violans ornament förde tankarna till skotsk folkmusiktradition. Träblåsets fågellika toner och antydningar om säckpipans drone-bas målade upp ett skottskt landskapsporträtt.

Trots den omsorgsfullt utarbetade klangbilden och den tydliga spänningen mellan instrumenten förblev det emotionella uttrycket något distanserat, vilket kan ha varit ett medvetet val från tonsättarens sida för att spegla den ambivalenta kärleksrelation som antyds i verket.

Efter pausen skiftade stämningen markant när orkestern övergick till Maurice Ravels ”Le tombeau de Couperin”. Detta verk, som är en hyllning till vänner som stupat i första världskriget, präglas av en överraskande livfullhet snarare än sorg. Här fick särskilt oboesektionen möjlighet att briljera med lätt och elegant artikulation. Dirigent Pierre Bleuse ledde orkestern med smidighet och precision, vilket framhävde verkets nyanser.

Konserten avslutades med Claude Debussys ”Jeux”, ett dansant tonpoem som karakteriseras av sin elastiska struktur och lekfulla karaktär. Detta verk, som ursprungligen skrevs för Ballets Russes, fick under Bleuses ledning en tolkning full av lyster och elegans, vilket bidrog till att avsluta kvällen i en atmosfär av lätthet – i stark kontrast till konsertens mer introspektiva inledning.

Sammanfattningsvis presenterade Sveriges Radios Symfoniorkester en konsert som visade på orkesterns förmåga att hantera både samtida och klassisk repertoar med övertygande precision och uttrycksfullhet. Särskilt intressant var kontrasten mellan Beamishs djupa, introspektiva tonspråk och de franska mästarnas mer ljusa och dansanta uttryck – en kontrast som skapade en väl balanserad konsertupplevelse för publiken i Berwaldhallen.