Kritik mot nya Muminböcker skapar debatt om barnboksklassiker

Kritiken växer mot nya versioner av Tove Janssons älskade Muminböcker. Illustratören och författaren Jöns Mellgren beskrev nyligen i Expressen nyversionerna som ”en fullständig uppluckring av ett författarskap” – ett inlägg som blivit ett nytt kapitel i vinterns kulturdebatt om nytolkningar av barnboksklassiker.

Mellgren riktar särskild kritik mot de nya bearbetningarna ”Välkommen till Mumindalen” (2024) och ”Sagor från Mumindalen” (2018), vilka han menar har gått under radarn i den pågående debatten. Enligt Mellgren har ”hundratals suggestiva passager, vibrerande av inlevelse, plockats bort”, vilket resulterat i vad han kallar ”slätstruken bruksprosa”.

Debatten tog fart efter Margareta Sörensons recension i Expressen av nyutgivningen av Elsa Beskows ”Sagor om Tomtebarnen”, där hon kritiserade hur nytolkningar tenderar att platta till originalen.

På förlaget Bonnier Carlsens hemsida beskrivs de nya Muminböckerna som ”återberättade för bilderboksformatet”. De är baserade på Janssons kapitelböcker men har bearbetats av författarna Alex Haridi och Cecilia Davidsson, och illustrerats av Filippa Widlund, Cecilia Heikkilä och Maya Jönsson. Förlaget hävdar att text och bild knyter an till originalverken och ”förmedlar deras säregna magi och klokskaper”.

Boel Westin, professor emeritus i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet, anser att kritiken är befogad. Hon har forskat om Tove Janssons författarskap i flera decennier och betonar att de nya böckerna visserligen bygger på Janssons berättelser, men att de inte ska förväxlas med hennes ursprungliga verk.

”Hennes böcker är så originella och så fantastiska i sin egen rätt. Så det är trist att se de här andra böckerna vid sidan av,” säger Westin.

Hon uttrycker oro för att nytolkningarna skulle kunna konkurrera ut originalverken, vilket skulle vara beklagligt eftersom unga läsare då riskerar att gå miste om Janssons autentiska skapelser. Samtidigt påpekar Westin att böcker inte är heliga objekt och att nytolkningar är vanliga inom litteraturen. Hon exemplifierar med Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” från 1865, som tolkats om i otaliga versioner genom åren.

Westin lyfter också fram att både Tove Jansson och Elsa Beskow i grunden var konstnärer. ”Då kan det kännas störande att man ser att andra illustrerar mumintroll eller Mumindalen. Kanske inte oskickligt, men det är inte Tove Jansson och där finns inte den unika muminmagin,” förklarar hon.

Men alla delar inte denna kritiska hållning. Roleff Kråkström, vd för Moomin Characters som förvaltar rättigheterna till Tove Janssons verk, har en annan syn på saken. I ett mejl till Dagens Nyheter skriver han: ”Man kan absolut konstatera att dessa är förenklade versioner av historierna och illustrationerna. Samtidigt finns det inget som skulle indikera att de utesluter varandra.”

Kråkström tillbakavisar farhågorna om att nyproduktionerna skulle tränga undan originalverken. Tvärtom hävdar han att försäljningen av Janssons originalböcker har ökat markant under de senaste två decennierna, särskilt i Sverige där försäljningen historiskt sett varit relativt blygsam.

Han påminner också om att Mumintrollen länge har tolkats i olika format, såsom bilderböcker, animationer och serietidningar riktade till yngre barn. ”Tove Jansson accepterade dessa (ny)tolkningar under sin livstid, vilket gör att det finns en viss ironi i andras iver att skydda hennes original,” skriver Kråkström.

Bonnier Carlsen har i ett mejl till Dagens Nyheter förklarat att adaptionerna är avsedda för en mycket ung målgrupp och kan fungera som ”en väg in i kapitelböckerna”. Förlaget menar också att originalverken inte är något ”man så enkelt konkurrerar med”.

Debatten speglar en bredare diskussion inom kulturvärlden om hur klassiska barnböcker ska behandlas och förnyas för nya generationer, samtidigt som man värnar om originalförfattarens konstnärliga uttryck och vision.