Olivia Rodrigo skildrar kärlekssagans uppgång och fall på nya skivan

Olivia Rodrigo levererar sitt tredje album, ”You seem pretty sad for a girl so in love”, och bekräftar än en gång sin position som en av popmusikens mest intressanta röster. Den 23-åriga kaliforniern, som tidigare var Disneystjärna, har denna gång valt att ta steget bort från den tydliga pop-punk-estetiken som präglade hennes tidigare framgångar, till förmån för en mer nyanserad och mogen ljudbild.

Öppningsspåret ”Drop dead” sätter tonen för vad som komma skall. Här målas en idyllisk kärleksberättelse upp, där allt verkar vara perfekt på ytan. Men under den skimrande fasaden lurar tecken på att något inte står rätt till. Klagande stråkar och en synth som pulserar som en tilltagande huvudvärk signalerar att den totala öppenheten och de gränslösa möjligheterna kanske inte är så oproblematiska som de först verkar. Djupt oroväckande textrader som ”pisces and a gemini / but I think we might go really nice together” ger en aning om den emotionella komplexitet som genomsyrar hela albumet.

Rodrigo fick sitt genombrott med albumet ”Sour”, som följdes av den lika framgångsrika ”Guts”. Hits som ”Good 4 u” och ”Deja vu” representerade något fräscht inom popmusiken – en utsökt blandning av pop och punk som kändes både uppriktig och spännande. För en generation som knappt minns Avril Lavignes storhetstid erbjöd Rodrigo något helt nytt, samtidigt som hon knöt an till en etablerad tradition.

På det nya albumet har Rodrigo och producenten Dan Nigro valt att övergå de mest uppenbara punkinfluenserna. Istället har de omfamnat mer svällande arrangemang med inslag av new wave. Trots denna stilistiska förändring förblir Rodrigos karaktäristiska, mjuka singer-songwriter-stil intakt. Hennes viskande pratsång, ofta lagerlagd i minst två nivåer, är fortfarande ett av hennes mest igenkänneliga kännetecken.

I låten ”The cure” bearbetas insikten om att kärleken trots allt inte löser alla problem. Det är en sorgsen men viktigt medvetengörande som många kan relatera till. I ”Stupid song” lyckas hon fånga känslan av att vara mer kär än någon någonsin varit, samtidigt som hon i förbifarten delar med sig av sin gudsbild genom raden: ”Walking through the park with my head high / Past all the college girls and the drunk guys / And if there is a god, he’s the bond that’s between us two”.

Rodrigo är en självutnämnd fangirl och hennes kärlek för, eller idolisering av, rockmusikens historia märks tydligt genom hela albumet. Den melankoliska duetten ”What’s wrong with me” med The Cure-frontmannen Robert Smith hade gott kunnat vara en av hans egna låtar. Detsamma gäller ”Maggots for brains”, som andas åttiotals alternativ rock.

Rodrigo lånar friskt från sina förebilder. ”Begged” påminner om Fleetwood Macs klassiska ”Landslide”, medan riffet i ”The cure” är slående likt Foo Fighters akustiska version av ”Everlong”. Men trots dessa tydliga influenser lyckas hon skapa något unikt och personligt. Endast undantagsvis, som i delar av ”Expectations”, blir det för pastischbetonat och hamnar för nära åttiotalets ljudbild på ett sätt som känns mindre övertygande.

Den ljuva men bittra finalen ”Cigarette smoke” avslutar albumet på ett hjärtskärande sätt. Vid det laget har Rodrigo med exakt precision ritat upp en hel kronologi över en kärleksrelations uppgång och fall. Det är en resa från optimism och öppenhet till besvikelse och insikt, berättad med en mognad som överraskar.

Bland albumets många höjdpunkter märks särskilt ”Maggots for brains” och ”U + me = <3", men "You seem pretty sad for a girl so in love" är ett album som vinner mest på att lyssnas igenom i ett svep. Det är en sammanhållen berättelse där varje låt bidrar till helheten och där de emotionella nyanserna byggs upp successivt. Med detta album tar Olivia Rodrigo ytterligare ett steg i sin konstnärliga utveckling. Hon bevisar att hon inte är rädd för att experimentera och utvecklas, samtidigt som hon behåller det som gjort henne unik. Det är ett moget tredje album från en artist som bara verkar bli bättre och bättre.