Svenska Fotbollförbundet har under de senaste åren genomgått en turbulent period som höll på att skaka om svensk fotboll i grunden. I sin senaste bok ”Allt eller inget” granskar TV4:s fotbollsjournalist Olof Lundh de dramatiska händelserna som utspelade sig bakom kulisserna när en ambitiös revolution genomfördes på förbundsnivå.

Lundh har under åren etablerat sig som en av svensk fotbolls mest granskande journalister. Vid sidan av sitt arbete på Fotbollskanalen, som han själv var med och grundade, producerar han två poddar varje vecka, skriver krönikor om fotboll och ekonomi i Dagens Industri och syns regelbundet i tv-sammanhang. Den nya boken är hans sjunde på tio år, vilket vittnar om en närmast outtröttlig arbetsmoral.

Revolutionen som Lundh beskriver tog sin början 2023 när Svenska Fotbollförbundets långvarige ordförande Karl Erik Nilsson avgick efter tolv år i styrelsen. I en tid präglad av önskemål om förändring och trötthet på det etablissemanget valdes Fredrik Reinfeldt, tidigare statsminister, till ny ordförande. Han representerade i sammanhanget en outsider som skulle kunna blåsa nya vindar genom organisationen.

Reinfeldt gjorde snabbt ett djärvt drag genom att utse Andrea Möllerberg till generalsekreterare. Möllerberg, som tidigare varit kanslichef på Stockholms Fotbollförbund och var den första kvinnan att göra lumpen i amfibiebataljonen, hade ett rykte om sig att vara en hårding. Hon satte omedelbart igång med en omfattande omorganisering av förbundet.

Som en del av denna omstrukturering rekryterade Möllerberg den tidigare landslagsspelaren Kim Källström till den nyskapade rollen som fotbollschef. Trots sin erfarenhet som fotbollsspelare var Källström relativt oerfaren som chef, vilket skulle komma att få betydelse för hur händelserna utvecklade sig.

Triumviratets vision var att modernisera svensk fotboll med nya, friska och effektiva grepp. Möllerberg ville aktivt arbeta för att få bort det som upplevdes som gubbighet från organisationen. Hennes ambition var att ge tidigare spelare mer inflytande i nyckelroller och flytta makten från förtroendevalda till tjänstepersoner. Exakt vad revolutionen syftade till var dock inte alltid helt tydligt för omvärlden.

Lundh observerar ett intressant mönster i hur Svenska Fotbollförbundet rekryterat sina förbundskaptener under de senaste fyra decennierna. Pendeln har ständigt svängt mellan defensiva realister och offensiva, publikfriande krafter. Efter Lars Lagerbäck kom Erik Hamrén, vilket i sin tur gjorde Janne Andersson till en nästan historisk nödvändighet. När Anderssons era var över värvades Jon Dahl Tomasson från Danmark med löften om attraktiv anfallsfotboll.

Men precis som med förbundskaptenerna visade det sig att även den administrativa revolutionen följde ett liknande pendelmönster. Lundh konstaterar träffsäkert att Sverige tycks ha svårt för lagom – när kursen väl läggs om sker det ofta i form av en kraftig förflyttning från ett ytterläge till ett annat.

När Möllerberg satte full kraft bakom sina reformer blev skakningarna för kraftiga för förbundet att hantera. Hon fick till slut lämna sin post. Ordförande Reinfeldt, som hade drivit hårt mot sin egen styrelse och upplevdes som avlägsen från verksamheten, blev inte nominerad för omval av valberedningen. Efter endast två år fick han lämna över till Simon Åström. Kim Källström hade uppenbart svårt att fylla ut sin stora ledarskapskostym, men blev revolutionens överlevare – han är fortfarande kvar på förbundet, om än med ett mer begränsat ansvarsområde.

Lundhs beskrivning av händelseförloppet framstår som nyanserad och tydlig, även om den till stor del bygger på anonyma källor. Detta är ett problem som författaren själv är medveten om och förklarar med den utbredda tystnadskultur som finns inom fotbollsvärlden. Enligt boken riskerar den som talar öppent att förlora sin position, och konkreta exempel på detta ges i texten. Ändå är det problematiskt för läsaren att inte veta exakt vilka som har format den bild som förmedlas.

Språkligt sett är boken inte utan brister. Journalisten i Lundh är generellt starkare än själva författaren. Detta märks bland annat när Fotbollskanalens vardagliga nyhetsjakt får oproportionerligt stort utrymme i texten. Även matchreferaten höjer sig sällan över det ordinära. Vissa meningar är dessutom förvirrande formulerade, vilket skulle kunna tyda på att det funnits en viss tidspress att få ut boken innan fotbolls-VM.

Trots dessa invändningar levererar Lundh ett viktigt bidrag till belysningen av makten inom svensk fotboll. Med sin omfattande kunskap om branschen och sitt ständiga fokus på maktstrukturer fyller han en viktig funktion. I en fotbollsjournalistisk miljö där många kollegor lockas att bli hejaklacksledare, nostalgiker eller agenternas förlängda armar, framstår Lundhs granskande journalistik som särskilt värdefull.

Boken ”Allt eller inget” ger en inblick i de maktspel och organisatoriska utmaningar som präglar svensk fotboll på högsta nivå. Den visar hur väl menade reformer kan få oväntade konsekvenser när de drivs för hårt och för snabbt, och hur svårt det kan vara att hitta balansen mellan tradition och förnyelse i en konservativ idrottsmiljö.