Tierra Whack återvänder till sina rötter med ett renodlat rapalbum som påminner om 90-talets mest excentriska hiphop. På sitt nya mixtape ”Whack’s museum” släpper den Philadelphiabaserade artisten taget om de poppiga melodierna och visar istället upp sina färdigheter som teknisk rappare.

Den 30-åriga artistens karriär har varit allt annat än konventionell. Som 15-åring fick hon viral uppmärksamhet när hon freestylerappade på gatorna i Philadelphia. Men det verkliga genombrottet kom först 2018 med den hyllade EP:n ”Whack world”, där varje låt var exakt en minut lång – ett konceptuellt grepp som satte ribban högt för hennes fortsatta karriär.

Debuten, den genreöverskridande ”World wide whack”, släpptes 2024 efter en lång väntan. På den underskattade skivan balanserade Tierra Whack mellan sårbarhet och lekfullhet, där hon gestaltade ett mentalt mörker genom både rap och sång. Uppföljaren ”Whack’s museum” markerar dock en tydlig förändring i artistens uttryck.

Tillbaka till rapens kärna

På det nya mixtapet har Whack skakat av sig mörkret och lämnat de poppiga melodierna bakom sig. Istället presenterar hon ett renodlat rapalbum som hyllar boombap-estetiken. Flera av produktionerna är signerade Conductor Williams, känd som en av husproducenterna för den kritikerrosade hiphop-etiketten Griselda, vilket ger albumet en robust och klassisk ljudbild.

Tierra Whacks stil och framtoning har ofta jämförts med 90-talsikonen Missy Elliott. Med sin teatraliska rap och en klädstil som påminner om något från en utomjordisk cirkus satte Elliott tonen för en humoristisk typ av hiphop som få har lyckats upprätthålla. Tierra Whack är ett av de undantag som hållit samma anda vid liv.

Namnet Tierra Whack kan låta som en påhittad artistidentitet perfekt för en excentrisk rapkonstnär, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Detta faktum speglar på sätt och vis hennes autentiska artisteri – hon har aldrig försökt vara något annat än sig själv.

Teknisk briljans och språklig precision

Whack rör sig vigt mellan oväntade associationer, likljudande ord och språklekar genom hela albumet. Hennes textrader kräver ofta flera lyssningar för att fånga all dubbel- och trippeltydighet. Visserligen sker detta ordjonglerande ibland på bekostnad av ett sammanhållet berättande, men den tekniska skickligheten väger upp för eventuella narrativa luckor.

Över tunga boombap-beats demonstrerar Whack sin styrka som rappare. Med textrader som ”Cruella de Vil ’cause I’m coming for my spot, dog” bevisar hon att hon förtjänar det erkännande hon länge väntat på. Samtidigt reflekterar hon över hur hon vägrat anpassa sig till en sexfixerad industri: ”I would win more if I chose to put less on / But I was born a stepper, so I’ll take the stairs”.

Denna vägran att kompromissa med sin konstnärliga vision har präglat hela hennes karriär. Trots att branschen ofta premierar artister som följer etablerade formler har Whack konsekvent valt sin egen väg, vilket gjort hennesPosition i hiphop-landskapet unik.

En artist i egen liga

När hon i låten ”Wiggidy whack” spottar ur sig ”We are not the same, I’m super, you supper”, är det svårt att inte hålla med om påståendet. Tierra Whack spelar verkligen i en egen liga, där hon kombinerar teknisk skicklighet med en lekfull kreativitet som få i samtida hiphop kan matcha.

Det 27 minuter korta men koncisa mixtapet fungerar som en påminnelse om vad gjorde 90-talets hiphop så spännande – den konsekventa orddrejarkonsten, de tunga boombap-beatsen och den individuella personligheten som lyser igenom varje rad.

Trots att ”Whack’s museum” övertygar på flera plan känns det mest som en uppvärmning inför något ännu större. Mixtapet bevisar att Tierra Whack har den tekniska förmågan och det konstnärliga modet som krävs för att ta nästa steg i karriären.

Med två album på två år verkar den Philadelphiabaserade artisten äntligen ha hittat sitt momentum efter flera års väntan. Hennes utveckling från viral gatufreeestyle-artist till en av hiphopens mest intressanta röster har varit gradvis men konsekvent.

Bäst fungerar mixtapet när Whack får briljera över de klassiska produktionerna utan att försöka passa in i någon särskild mall. Låtar som ”Earwax” och ”Siren” exemplifierar hennes unika förmåga att kombinera lekfullhet med teknisk precision.

För den som saknat den excentriska, kreativa hiphopen från 90-talet erbjuder ”Whack’s museum” en uppfriskande påminnelse om vad genren kan vara när artister vågar gå sin egen väg.