Den erfarne barnboksförfattaren Petrus Dahlin återvänder till sin barndoms Umeå i sin nya bok ”De bortglömda barnens kyrkogård. Estrid”, utgiven på Rabén & Sjögren. Berättelsen vänder sig till läsare från nio år och blandar nostalgiska 70-talsskildringar med klassisk skräckhistoria.

Handlingen kretsar kring 13-årige Ruben som en dag upptäcker en gammal begravningsplats i skogen nära Backens kyrka. Det är ingen vanlig kyrkogård, utan en plats där oönskade barn begravts och sedan fallit i glömska. Det är en start som innehåller alla ingredienser för en klassisk spökhistoria.

Rubens nyfiken lockar honom att återvända till platsen. Vid en av gravstenarna, där flickan Estrid är begravd, ligger ett paket. När Ruben öppnar det finner han en så kallad samekniv. Beslutet att ta med sig kniven hem visar sig bli ödesdigert. Med kniven följer en förbannelse som tvingar honom att använda den mot en annan människa. Samtidigt väcks det hämndlystna spöket av Estrid, som driver Ruben allt närmare att utföra det fruktansvärda dådet.

Bokens styrka ligger i den tidstypiska miljöskildringen från 1970-talets Umeå. Dahlin målar upp en barndom som skiljer sig markant från dagens uppväxt. Det är en tid då barn var nyckelbarn, inte ständigt övervakade av engagerade föräldrar. Ingen förälder körde sina barn till fotbollsträningen. I stället tillbringade barnen sin tid med serietidningar, modellbyggen, fotbollsmatcher och långa cykelutflykter på limpsadelcyklar.

Ruben rör sig fritt genom stora delar av Umeå, från centrum ut till områden som Umeådalen, Baggböle och Kåddis. Det är rejäla avstånd att cykla, särskilt på dåtidens enklare cyklar. Det är i denna frihet som berättelsen finner sin trovärdighet. Bara barn med den typen av rörelsefrihet skulle kunna snubbla över en övervuxen, bortglömd kyrkogård på vägen genom skogen.

Känslan av en frånvarande och inte sällan ovänlig vuxenvärld genomsyrar berättelsen på ett effektivt sätt. Detta förstärker kärnberättelsens kraft, där Ruben genant genom skogen på väg till en fotbollsmatch och gör sin ödesdigra upptäckt. Det är just kombinationen av barnets självständighet och avsaknaden av vuxenöverblick som gör situationen trovärdig och skrämmande.

Trots dessa styrkor finns det aspekter som hindrar boken från att nå sin fulla potential som skräckhistoria. Dahlins berättarstil blir tidvis för förklarande och tillbakablickande. Det återberättas som vore det en dagbok eller en brevroman från 1800-talet. Den överflödiga informationen tar udden av spänningen och gestaltningen får ofta stå tillbaka för förklaringar.

Exempel på detta finns i formuleringar som ”En rysning gick genom min kropp och jag kan fortfarande komma ihåg hur jag skakade av något kallt som plötsligt fanns där inne i mig” eller ”I drömmen dök hon upp. Estrid stod där igen och nu kunde jag känna lukten av henne trots att jag drömde”. Denna typ av överförklaring tar bort mycket av den atmosfär som annars hade kunnat byggas upp.

Mot slutet av boken förbättras dock berättandet markant. När Rubens handlingar och impulser inte längre förklaras eller rationaliseras blir de genuint skrämmande. Galenskapen som sakta utvecklas till mordiska impulser är väl skildrad och väcker associationer till Stanley Kubricks klassiska skräckfilm ”The Shining”.

En märklig detalj som sticker ut är användningen av termen ”samekniv”, som är så central för berättelsen att den till och med finns avbildad på bokomslaget. Att denna aspekt planteras in i historien men sedan inte utvecklas eller problematiseras känns underligt och som en missad möjlighet.

Petrus Dahlin är en produktiv och etablerad författare inom barnlitteraturen. Med ”De bortglömda barnens kyrkogård. Estrid” levererar han en berättelse som har starka inslag och en trovärdig miljöskildring, men som hindras av en berättarteknik som inte alltid tjänar historiens skräckpotential. För den tilltänkta målgruppen från nio år kan boken dock fungera som en introduktion till spökhistoriegenren, förankrad i en igenkännbar svensk miljö från en svunnen tid.