Övertydligt om fulspelet i EU:s byråkratgrå korridorer

Det är inte lätt att göra EU-byråkratin i Bryssel till spännande romanstoff. Men i sin tredje roman ”Eurogirls” tar författaren Sofia Rönnow Pessah sig an just denna utmaning. Resultatet är en blandning av politiska intriger, karriärism och kvinnlig vänskap i Europas politiska hjärta.

Romanen börjar med att huvudpersonen Mika hamnar i trubbel efter att ha kysst sin chef på Stadshuset. Som krishantering skickas hon till Bryssel där hon får jobb som apa – en förkortning för Accredited Parliamentary Assistant. Hon arbetar åt Europaparlamentarikern Sigrid Kramfors och blir snart del av en vänkrets med tre andra kvinnor: Eleni, Ria och Karen. Tillsammans bildar de gruppchatten ”Eurogirls” och träffas varje måndag för att dricka öl.

Rönnow Pessah skildrar ett Bryssel långt från den grå byråkratiska bilden. Här finns visserligen gott om spring mellan EU-institutionerna och ölrundor runt Flagey, men lika mycket sexmöten på barer, hotell som tar betalt per timme, mutresor och dragqueens. Det är en värld full av liv och energi, men också av tvivelaktiga moraliska val.

Genom berättelsen utvecklas tre parallella handlingstrådar. Den första följer Mikas karriär i det politiska maskineriet. Den andra kretsar kring Elenis kärleksliv. Den tredje skildrar hur vänskapen mellan de fyra kvinnorna utvecklas, stagnerar och fylls av komplikationer.

Mika framstår som gruppens outsider. Hon är en karriärist med en något grumlig, eller åtminstone förhandlingsbar, moral. När hon började i politiken var det med ambitioner att förändra världen, men hennes enda konkreta framgång hittills är en lekplats i Husby. Efter nedflyttningen till Bryssel har hon gått på sparlåga, men så möter hon en framgångsrik politisk spelare som väcker hennes ambitioner till liv igen.

Romanen baseras löst på den omfattande mutskandal som avslöjades 2022 under namnet Qatargate, där flera europaparlamentariker anklagades för korruption. Det är inte svårt att räkna ut att allt kanske inte står rätt till med den karismatiska italienska politiker som Mika allerar sig med. Ändå följer läsaren med intresse de olika vändningarna i berättelsen.

Rönnow Pessah visar sig skicklig på att förklara det politiska spelet inom EU. Hon fyller förhandlingar, after work-träffar och tågresor till Strasbourg med färg och nerv. Detta gör romanen snabbläst och driven, samt stundtals mycket underhållande. Man får insyn i hur aporna – de parlamentariska assistenterna – intrigerar sinsemellan och hur man profilerar en mepp, som parlamentarikerna kallas.

Med ”Eurogirls” tar Sofia Rönnow Pessah ett kliv framåt i sitt författarskap. Hennes två tidigare romaner, ”Männen i mitt liv” och ”Glöm mig”, har kritiserats för ett något klaustrofobiskt navelskåderi. Det utökade persongalleriet och greppet att följa flera figurer ger denna berättelse mer luft och energi. Dessutom finns här en riktig intrig och en handling som driver berättelsen framåt.

Men romanen har sina svagheter. Alla personer talar exakt likadant, och det saknas skillnad mellan figurernas inre och yttre dialog. Undertexten är nästan obefintlig och allt skrivs ut så tydligt att läsaren aldrig behöver tvivla. Detta gör att Mika och de andra karaktärerna blir något endimensionella.

Språket är som bäst effektivt, men som sämst konstlöst och klyschigt. Vissa meningar känns onödigt utsökta, som när ”kollegorna drog åt sina halsdukar och insåg att hösten börjat göra entré på allvar”. Värre är de ofta förekommande upprepningarna som stör läsflödet.

Det största problemet ligger dock i romanens politiska ambitioner. Liksom i sina tidigare romaner är det tydligt att Rönnow Pessah är långt ifrån apolitisk. Hon lyfter allt från Europas stängda gränser till rasism, sexism och högerns hegemoni. Men dessa budskap har ännu inte hittat en form som kan bära dem på ett skönlitterärt övertygande sätt. Resultatet blir överlastat och i värsta fall övertydligt agitatoriskt.

Detta gör också att romanfigurerna ibland blir ologiska, eftersom de ska bära upp politiska visioner eller insikter som inte riktigt stämmer överens med deras övriga karaktärsdrag. När ”Eurogirls” är som bäst vågar författaren bryta mot detta och teckna porträtt av människor som är både falska, illojala och fulla av motsägelser.

”Eurogirls” är en underhållande roman som ger insyn i EU:s politiska maskineri och den skandal som skakade institutionerna. Men den kämpar fortfarande med att hitta en fungerande skönlitterär form för sina politiska ambitioner. Frågan kvarstår: varför just roman, när det politiska budskapet ännu inte hittat sitt litterära språk?

Romanen är utgiven av Norstedts och omfattar 385 sidor.