Kulturjournalisten Per Svenssons sista bok, ”När jag dog”, utgör en gripande skildring av hans kamp mot bukspottskörtelcancer. Boken, som gavs ut postumt av Albert Bonniers förlag, erbjuder en personlig men analytisk betraktelse över sjukdom, död och berättandets natur.

När beskedet kom förra året att Per Svensson gått bort upplevdes det som overkligt för många som följt hans texter genom åren. Svensson var känd för sin stilistiska livfullhet och den energi som genomsyrade allt han skrev. Som kulturchef på Expressen och senare som författare utmärkte han sig genom sin nyfikenhet och förmåga att förmedla kunskap utan akademisk distans. Han var en folkbildare som förstod både djup och yta, och som aldrig såg ner på de kulturella trender som omgav oss.

Det var under en vinterdag som sjukdomen uppenbarade sig. Svenssons yngsta dotter konstaterade plötsligt att han var gul i hyn. Han hade då legat till sängs med vad han trodde var en stressrelaterad magkatarr, möjligen orsakad av alla åtaganden kring hans Augustprisade biografi om Anders Zorn. Med viss motvilja sökte han vård, och på akuten stod det snart klart att det rörde sig om en tumör. Diagnosen var brutal – bukspottskörtelcancer som satt så illa att den inte gick att operera.

”När jag dog” är långt ifrån en sentimental cancerberättelse. Svensson behåller sin karakteristiska humor genom hela boken. ”Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen”, skriver han vid ett tillfälle. Boken är konkret och innehåller detaljerade skildringar av sjukdomens realiteter – diarréer, illamående, cytostatika och svårstavade mediciner. Formen är dagboksliknande, men Svensson kan inte låta bli att även här utöva sitt författarskap fullt ut, med långa essäer som spränger dagboksgenrens ramar.

Typiskt för Svensson lyfter han från det personliga för att analysera själva genren han skriver inom – patografin. Han konstaterar att dessa sjukdomsskildringar blivit vanligare i takt med att det moderna samhället förvandlat oss till alltmer individcentrerade varelser. Ibland blir vi offer eller hjältar i våra egna liv, och patografin speglar denna utveckling.

I boken samanalyserar Svensson patografin med den så kallade autofiktionen, en genre han inte särskilt uppskattar. Han beskriver hur han i sina artiklar alltmer kämpat för att minska förekomsten av ordet ”jag”. Men just cancer skiljer sig från andra epidemiska sjukdomar som digerdöd, spanska sjukan eller covid, som alla haft starkare kollektiva förtecken och kunnat förvandla hela samhällen. Cancern drabbar individen på ett unikt sätt, trots att den är så vanlig. Dramat mellan cancerceller som löper amok och den mänskliga driften att berätta skapar enligt Svensson förutsättningar för stark litteratur.

Han spekulerar också kring cancerns framtida status. Kanske kommer ökad kunskap om livsstilsfaktorer att förändra sjukdomen från något ödesmättat till något som ansvarstagande medborgare borde kunna undvika. Samtidigt verkar fruktan för demens redan vara på väg att överskugga det senaste århundradets skräck för cancer, eller ”kräfta” som det fasansfulla ordet en gång löd.

I boken vandrar Svensson genom Malmös gator och minns sitt yrkesliv, lägenheter och hus han bott i. Anmärkningsvärt nog skildras förvånansvärt lite av hans barndom, något som annars brukar vara vanligt i patografier när svåra sjukdomar väcker gamla minnen till liv. Svensson växte upp i en arbetarfamilj, men klassbyttet verkar ha skapat ett hålrum i hans politiska liberalism.

Bokens sista mening lyder: ”Jag dör som en lycklig man.” Efter sexton månaders färd mot döden lyckas Svensson stå på livets sida in i det sista, omgiven av sin älskade hustru, sina barn och ett barnbarn. Detta kan ses som en upprorisk deklaration – en bekräftelse på att det går att försona sig med döden. Ironiskt nog smyger sig pronomenet ”jag” in även här, i en bok som är så kritisk mot det moderna samhällets egocentrism.

Per Svensson har med ”När jag dog” skrivit en läsvärd runa över sitt liv. Allt tyder på att han dog inte bara som en lycklig man, utan också som den nyfikne människa han alltid varit.