Tiden mellan 2000 och 2014 har nyligen blivit föremål för skärskådning i den amerikanska tidningen Vice, som i ett viralt bokslut döpt eran till ”The rise and fall of the ’hipster music’ era”. För de som levde igenom 90-talet i Stockholm blev denna period något av en märklig efterrätt – en subkulturell våg som svepte in från andra sidan Atlanten och förändrade både musiklandskap och identitetsskapande.

I början av 2000-talet började en ny typ av musik dyka upp i kritikernas flöden. Artister som CocoRosie, Devendra Banhart, Animal Collective och Joanna Newsom representerade en genre som kom att kallas ”freak folk”. För många musikjournalister och lyssnare blev dessa artister en utmaning. Musiken var experimentell, svårtillgänglig och långt ifrån det konventionella. Det fanns en närmast desperat önskan att förstå och uppskatta dessa nya uttryck.

Något år senare anlände en ny våg av artister som gjorde saken något mer hanterlig. Bon Iver, Ariel Pink, Fleet Foxes, Real Estate, Dirty Projectors, Deerhunter och Vampire Weekend introducerade variationer på temat. Vissa av dessa band visade sig ha genuint värde, medan andra främst fungerade som speglar för tidens estetik och attityd.

Men det var inte bara musiken som förändrades. En hel kulturell rörelse växte fram, med Brooklyn i New York som sitt epicentrum. Den amerikanska stadsdelen blev något av ett Mecka för den kreativa klassen, och dess inflytande spred sig som ringar på vattnet. För Stockholm, som under 90-talet hade haft ett starkt kollektivt självförtroende inom musik och kultur, blev det en påfrestande period att ständigt höra talas om Brooklyn som den nya normen.

Mot mitten av 2010-talet hade hipstermusiken nått sin kulminationspunkt. En märklig förändring hade skett i själva musikproduktionen: traditionella pop-arrangemang med hi-hat-cymbal hade ersatts av pukor och percussion. Den klassiska fyrfyra-takten hade fått ge vika för mer organiska, stompiga rytmer.

Det var under denna tid som en ny subgenre uppstod, som Vice träffande döpt till ”stomp clap hey”. Föregångare var det brittiska bandet Mumford & Sons, vars medlemmar enligt uppgift kom från privilegierade bakgrunder men klädde sig som amerikanska järnvägsarbetare. Deras folkpop kombinerades på ett oväntat sätt med element från EDM, vilket resulterade i en kommersialiserad version av det som en gång varit en undergrundsrörelse.

Band som Of Monsters and Men från Island, The Head and The Heart och Noah and The Whale följde i samma spår. Musiken blev alltmer formulaisk, med stampande fötter, handklappningar och rop som återkommande inslag. Det var en period som i efterhand betraktas som en av de mörkare kapitlen i modern musikhistoria.

Det intressanta är att hipsterkulturens uppgång sammanföll med ekonomen Richard Floridas teorier om ”den kreativa klassen”. Dessa idéer blev inflytelserika inom stadsplanering, där gentrifiering började ses som ett medvetet verktyg. Hipstern blev den som först flyttade in i nedgångna områden, gjorde dem attraktiva, varefter stora varumärken och byggbolag kunde kapitalisera på den nyskapade coolheten.

Till skillnad från tidigare subkulturer var hipsterrörelsen aldrig särskilt politisk. Snarare präglades den av ett entreprenöriellt tänkande där kulturproduktion, fastighetsspekulation och identitetsskapande smälte samman till en helhet. Det som såg ut som rebellion eller alternativ livsstil visade sig ofta vara avantgardet för kapitalistisk expansion.

I dag, med viss tidsavstånd, framstår hela eran som anmärkningsvärt kalkylerad. Hipstern trodde sig representera något autentiskt och motkulturelt, men slutade ofta som den som oavsiktligt banade väg för stigande bostadspriser och kommersiell exploatering av tidigare försummade stadsdelar.

Kanske mest anmärkningsvärt är hur flyktig mycket av musiken visade sig vara. Till skillnad från tidigare musikrörelser som haft bestående inflytande, var hipstermusiken i många fall så intimt kopplad till sin specifika tid och kontext att både artister och låtar haft svårt att behålla relevans. Det som en gång kändes nyskapande och viktigt framstår idag ofta som daterat och svårt att återbesöka.

Hipstereran 2000–2014 blev således något mer än bara en musikrörelse. Den representerade ett skede där kultur, ekonomi och urban utveckling vävdes samman på nya sätt, med konsekvenser som sträcker sig långt bortom själva musiken.