”Primate” – gäspframkallande skräck med korkade ungdomar på Hawaii

I en tid då skräckfilmsgenren blomstrar med nyskapande verk som ”Talk to me” och ”Longlegs” känns Johannes Roberts senaste alster ”Primate” som ett steg tillbaka i utvecklingen. Filmen, som utspelar sig på Hawaiis grönskande öar, försöker återuppliva den klassiska djurskräckisen men snubblar på sin egen förutsägbarhet.

När en grupp ungdomar beger sig till Hawaii för en till synes idyllisk semester tar berättelsen en mörk vändning. En apa smittad med rabies börjar sprida kaos bland öns besökare, och vad som kunde ha varit en spännande premiss faller snabbt platt genom ett manus som varken lyckas skrämma eller underhålla.

Roberts, som tidigare regisserat ”47 Meters Down” och ”The Strangers: Prey at Night”, har tidigare visat prov på att kunna skapa spänning med begränsade resurser. Men i ”Primate” tycks han ha förlorat det narrativa greppet. Försöken till självironi och slapstick-humor fungerar inte som motvikt till det blodiga innehållet, utan skapar istället en ojämn ton som aldrig hittar sin balans.

Filmens unga ensemble, vars karaktärer framstår som närmast parodiskt korkade, ges lite utrymme att utveckla några trovärdiga personligheter. De blir därmed lätta offer inte bara för den rasande apan utan också för publikens likgiltighet. När blodet börjar flöda är det svårt att känna något annat än en axelryckning för deras öden.

Visuellt bjuder filmen på några vackra bilder av Hawaiis landskap, vilket skapar en effektiv kontrast till våldet som utspelar sig. Fotografen Jon Billington fångar öns frodiga miljö med ett öga för detaljer, men dessa glimtar av kvalitet räcker inte för att lyfta filmen ur sitt berättarmässiga träsk.

Den rabiesdrabbade apan, filmens huvudantagonist, presenteras med varierande framgång genom en blandning av praktiska effekter och CGI. I vissa scener fungerar det skrämmande bra, medan andra ögonblick avslöjar produktionens begränsade budget. Roberts hade kunnat tjäna på att visa mindre av varelsen och istället bygga spänning genom suggestion, en teknik som många lågbudgetskräckfilmer framgångsrikt använt genom åren.

”Primate” ansluter sig till en lång tradition av djurskräckfilmer, från klassiker som ”Jaws” och ”Cujo” till modernare verk som ”Crawl”. Men där de bästa filmerna i genren lyckas säga något om människans relation till naturen, eller använda djurhoten som metaforer för större samhällsfrågor, nöjer sig ”Primate” med att vara en ytlig blodfest utan djupare resonans.

Musiken, komponerad av tomtom, försöker förgäves höja spänningsnivån med konventionella skräckfilmsackord, men utan övertygande scener att understryka blir även ljudbilden en del av det allmänna intrycket av medelmåttighet.

Manuset, skrivet av Roberts själv tillsammans med Mark Jancovich, lider av dialogproblem och plothål stora nog att rymma en hel flock av rabiessmittade primater. Karaktärernas beslut framstår ofta som ologiska även i en genre där dåligt omdöme är standard, vilket gör det svårt för publiken att engagera sig i deras kamp för överlevnad.

Det är synd att Roberts, som visat potential i tidigare verk, inte lyckas lyfta materialet över B-filmsnivå. Medan många moderna skräckfilmsregissörer använder genrens konventioner för att utforska mer komplexa teman, känns ”Primate” som en återvändsgränd – en film som vill hylla klassiska monster-B-filmer men misslyckas med att tillföra något nytt eller minnesvärt.

För den som söker verklig spänning eller innovation inom skräckgenren finns det idag gott om bättre alternativ. ”Primate” blir tyvärr bara ytterligare ett exempel på hur en lovande premiss kan förvandlas till en gäspframkallande upplevelse när kreativiteten saknas och klichéerna tar över.

Medan filmbranschen fortsätter att producera spännande och nyskapande skräckfilmer, kommer ”Primate” sannolikt snabbt att falla i glömska – ett öde som kanske är det barmhärtigaste för denna misslyckade djurskräckis.