Den söta hemligheten: Kafferitualer i en sockerfattig tid

I en tid där sockret fallit i onåd finns det fortfarande de som står fast vid sina söta vanor. På en tidningsredaktion i Malmö utspelar sig ett litet vardagsmysterium som bryter mot dagens hälsotrender.

På redaktionen där DN och andra medier delar lokaler står kaffeautomaterna redo. Vid varje station finns en skål med pappersrör fyllda med socker – behållare som sällan behöver fyllas på. Endast två personer använder dem regelbundet.

”Ja, jag tar socker i kaffet. Jag vill ha både mjölk (varm helst) och socker – som ett italienskt litet mulligt barn”, erkänner en av redaktionens skribenter. Det är ett statement som kan utlösa starka reaktioner i dagens hälsomedvetna samhälle.

Vid ett tillfälle när skribenten rörde ner en sked i sin kaffekopp fick hon chockade blickar. ”Men vem ÄÄÄR du? Är du född på 30-talet? Socker i kaffet?! Blä!” utbrast en kollega med nästan andnöd.

Men det är inte bara sockeranvändningen som gör skribenten till en kafferebel. ”Jag dricker dessutom gärna kaffe på fat, i brist på andra vardagsritualer,” tillägger hon, medveten om att hon representerar en utdöende tradition.

Det verkliga mysteriet på redaktionen handlar dock om den andra sockeranvändaren. Trots att de delar samma vana har de aldrig mötts över sockerröret. Istället har det utvecklats en tyst kommunikation genom halvtomma sockerrör som lämnas kvar.

”Jag vet inte vem människan är, men vet när hen har varit där. Då ligger ett halvt rör socker där, nedstucket bland de orörda. En kant har rivits av, röret har tömts på halva innehållet och sedan lämnats kvar,” beskriver skribenten.

Denna tysta ritual har utvecklats till en form av kommunikation. När skribenten hittar ett halvfullt rör tar hon resten till sitt kaffe, och när hon är först vid automaten lämnar hon i sin tur ett halvt rör som en hälsning. När röret senare är borta känns det som att sockerkompisen ”vinkar tillbaka”.

Rutinen har blivit så etablerad att när något avviker – som när två halvfulla rör plötsligt dyker upp bredvid varandra – uppstår förvirring. ”Då förstår jag ingenting och vill brista ut i ett högt ’hade vi en överenskommelse eller vad?!’ men vet inte vart jag ska rikta min fråga,” berättar skribenten.

Ibland kommer oron smygande. Tänk om den hemliga sockerkompisen egentligen sparar sitt socker till en andra kopp? Då kommer skribenten och tar det och ovetande stör rutinen.

När hon nämner fenomenet för andra kollegor möts hon av misstro. ”Jag tror att det är du som tar dubbelt upp utan att veta om det,” säger de, som om hennes observation vore ett tecken på förvirring.

I en värld av stora sociala medier-nätverk, digitala kopplingar och ständig kommunikation är det något charmigt med detta analoga, anonyma utbyte. ”I brist på större mysterium älskar jag detta lilla, nej jag tror inte att jag vill veta,” skriver hon.

Denna lilla berättelse om sockertraditioner och tysta vardagsritualer på en arbetsplats speglar något större – hur små, till synes obetydliga handlingar kan skapa band mellan människor, även när de aldrig möts ansikte mot ansikte.

I en tid när socker blivit alltmer stigmatiserat, där många har starka åsikter om andras kostvanor, finns det något befriande i denna enkla ritual. Den påminner oss om att vardagens små glädjeämnen och ritualer kan vara värda att bevara, oavsett trender.

Så till den hemliga sockerkompisen avslutar skribenten med en uppmaning: ”Är du min hemliga sockerkompis? Säg inget.”