Romanen är ingen arier och historiens källarvalv är fulla av död och förintelse

Källtexten är en bokrecension, inte ett gruvnyhetsmaterial. Jag har därför följt övriga instruktioner och format om innehållet till en kulturjournalistisk nyhetsartikel.

Georgi Gospodinovs roman ”Vemodets fysik” har utkommit i svensk översättning. Den bulgariske författaren, som fick International Booker Prize 2023 för ”Tidstillflykt”, räknas sedan länge som en av Östeuropas främsta litterära röster. Det var med denna roman, utgiven på bulgariska 2011, som han blev internationellt uppmärksammad. Nu finns verket tillgängligt för svenska läsare i Hanna Sandborghs översättning, med Ersatz som utgivare. Romanen omfattar 328 sidor.

Romanen inleds med en hjärtskärande scen. Året är 1925 och berättarens farfar är en pojke på en marknad när en trollkarl låser hans mun. Pojken kan bara råma ett svagt muuu. I närheten förevisas en pojke med tjurhuvud – ett av de barn med missbildningar som förr visades upp för betalande publik.

Berättaren kopplar scenen till myten om Minotaurus, som i den antika berättelsen föddes av kung Minos hustru och en tjur och stängdes in i en labyrint på Kreta. Där myten gör honom till ett monster, gör Gospodinov honom till ett offer – ett barn som utan egen förskyllan göms undan och spärras in.

Labyrinten får flera motsvarigheter i boken. Berättaren bor i en källarlägenhet i Sofia, den bulgariska huvudstaden. Hans farfar tvingades efter andra världskriget gömma sig för säkerhetspolisen, som sökte efter desertörer. Källare och labyrinter med undanstoppade minnen och hemliga arkiv genomsyrar hela romanen.

Berättelsen rör sig associativt snarare än kronologiskt. Barndomsminnen, familjeanekdoter, litterära referenser och scener från socialisttidens Bulgarien vävs samman – den ena historien föder nästa. Tonen växlar mellan komik och vemod.

Ett belysande avsnitt jämför tidskapslar från två skilda världar. Bulgariska skolbarn som på 1970-talet grävde ner sina kapslar föreställde sig att kommunismen segrat på jorden och nu exporterades av astronauter till andra planeter. Den kapsel som grävdes ner inför världsutställningen i New York 1938 blev föråldrad redan 1945 och ersattes av en som innehöll ritningar till atombomben.

I romanen står nostalgin i centrum. Berättaren säger sig lida av en ”patologisk empati” och frågar sig om medkänsla är en yrkessjukdom hos författare. Historisk melankoli drabbar honom när han betraktar de stora katedralerna i små normandiska byar – platser som en gång var betydelsefulla städer.

Romanen kan läsas som en kommentar till det som ibland kallas ostalgi – längtan tillbaka till det gamla Östeuropa. Den längtan är selektiv: den vill återvända till trygghet och gemenskap, men inte till utreseförbud eller övervakning. Och den vill helst behålla smartphonen. Ett av romanens budskap är att alla försök att återvända till ett bättre förflutet är dömda att misslyckas, eftersom den värld man drömmer sig tillbaka till aldrig har funnits.

Där ligger romanens samtidsrelevans. Längtan tillbaka har blivit en politisk kraft i flera europeiska länder, också i Sverige, där slagord om att göra landet ”Sverige igen” förekommit i valrörelser. Gospodinovs frågor – vilket Sverige, och för vem? – är desamma som berättelsen ställer om Bulgarien och det forna östblocket.

I romanen uppträder gestalten Gaustin, en lätt maskerad version av författaren själv. Gaustin har också en central roll i Gospodinovs senare roman ”Tidstillflykt”, som kom på svenska 2024 och belönades med International Booker Prize. Där driver han en klinik för dementa där varje detalj återskapar ett förflutet för att väcka patienternas minnen till liv. Processen kräver noggranna urval, något som romanen inte drar sig för att kalla historieförfalskning.

I ”Vemodets fysik” är Gaustin dessutom upphovsman till en rad udda projekt: en biograf för fattiga där filmer återberättas för en billig penning, personliga dikter som prånglas ut till förbipasserande, klassiska romaner som planteras i jorden för att se om de bär frukt. Projekten är fantasifulla, men allvaret är påtagligt: det förflutna måste bevaras, samtidigt som gränsen mot dem som förfalskar historien måste bevakas.

Naturen framställs som ett eget arkiv. Solen lagras i en flaska konjak, minnen av kroppar finns kvar i en hotellmadrass, brandgula lavar växer på en berghäll. Det förflutna finns inte bara i arkiven, utan också i det levda och sinnliga – en syn på minne som går långt bortom politisk nostalgi.

Hanna Sandborghs översättning följer smidigt romanens växlingar mellan stämningar och stilar, från det burleska till det stillsamma.

”Vemodets fysik” är ingen snabbläst berättelse. Den kräver en läsare som accepterar att en roman kan vika av och följa spår, ungefär som minnet självt rör sig. Men för den som vill förstå hur historia, nostalgi och politisk identitet flätas samman i dagens Europa är den ett viktigt bidrag och en påminnelse om att litteraturen kan vara en plats där komplicerade sanningar undersöks.