Så kunde svensk fotboll bli en arena för gängkriminella

Fotbollens värld har under de senaste decennierna genomgått en dramatisk förändring där enorma penningsummor, skrupelfria agenter och organiserad brottslighet bildat en giftig cocktail. Andréas Sundbergs bok ”Fotbollsagenterna. Kidnappningen av en hel idrott” lyfter fram en verksamhet präglad av korruption, hot och utpressning där unga talanger blivit handelsvara i en miljardmarknad med bristfällig insyn.

Riksidrottsförbundets förre ordförande Björn Eriksson sammanfattar verkligheten träffande när han konstaterar att där det finns pengar finns det kriminalitet. Och pengar finns det verkligen i fotbollen, i en omfattning som lockat aktörer långt utanför idrottens traditionella ramar.

Ett historiskt vägskäl kom 1995 med den så kallade Bosmandomen, en rättslig avgörande som gav spelare rätt att efter avslutad kontraktsperiod byta klubb utan att en övergångssumma betalades. Detta satte helt ny press på klubbarna, som samtidigt förvandlats till multinationella investeringsobjekt. Nu gällde det att antingen sälja sina stjärnor i tid eller förhandla fram nya kontrakt, vilket öppnade dörren för en helt ny yrkeskategori att göra sig gällande.

Fotbollsagenter hade visserligen funnits tidigare, men tillväxten blev explosiv. Under 2000-talet ökade antalet registrerade agenter från några hundra till över 5 000 internationellt. I Sverige finns i dag omkring 150 registrerade agenter. Problemet är att registreringen och kontrollen av dessa, samt övervakningen av vem som företräder vilka spelare, minst sagt har brustit.

Sundbergs granskning fokuserar främst på två svenska agenter som ursprungligen var ungdomstränare i Angered. Dessa två män blev svenska representanter för den stora europeiska agenturen Universal, men utvecklades samtidigt till fullfjädrade ekobrottslingar med kopplingar till gängkriminalitet.

I boken träder en värld fram präglad av invecklade affärsupplägg, vänskapskorruption, rivalitet, målvakter, hot och utpressning. De oerhörda penningbelopp som omsätts inom fotbollen har lockat många aktörer som tidigare inte hade någon som helst koppling till idrotten, men som nu vill ha sin del av kakan. Följden har blivit att även skjutningar och sprängningar kommit att associeras med agentverksamheten.

Kärnan i problematiken är unga fotbollstalanger som saknar insikt om affärernas verkliga natur, samt klubbar och fotbollsförbund som borde ha vetat bättre. Att de två svenska agenterna, liksom flera andra runt om i världen, haft verkligt orent mjöl i påsen har varit uppenbart för de flesta insatta. Även en del spelare som medvetet låtit sig representeras av sådana personer bär ett ansvar.

För många svenskar har det varit lätt att se på tvivelaktiga agerandekring spelaraffärer med en viss nationsromantisk distans. Det är något som hör hemma hos cyniska utländska storklubbar som Manchester City, Chelsea, Paris Saint-Germain, Real Madrid, Barcelona eller Juventus, inte hos respektabla svenska föreningar som AIK.

Men Sundbergs granskning demolerar fullständigt denna föreställning. AIK:s verksamhet har i sådan utsträckning påverkats av agenternas inflytande att man kan ifrågasätta vilka beslut klubben faktiskt fattat självständigt. Detta gäller avgörande frågor som vilka spelare som köpts och sålts samt vem som anställts som tränare. AIK framstår visserligen som ett särskilt tydligt exempel där dessa agenter fått omfattande inflytande, men är långt ifrån ensamma bland svenska klubbar.

Sundbergs omfattande granskningsarbete beskrivs som imponerande och berömvärt, även om framställningen tidvis tar onödiga omvägar genom överdramatiserade reportagemiljöer. Men kärnan i berättelsen är drabbande oavsett vilket perspektiv man väljer.

Ur ett perspektiv handlar det om barn som borde skyddas mot exploatering men i stället groomas från tidig ålder för att förädlas som handelsvara på fotbollsmarknaden. Ur ett annat perspektiv har fotbollen, likt många andra delar av kulturlivet, förvandlats till en arena för hänsynslösa opportunister och tycks ha övergivit grundläggande ideal om rent spel.

Som Björn Eriksson fortsätter sitt resonemang: ”Varför smuggla narkotika om man kan komma över stora belopp på annat sätt?” För klubbfotbollen är, kanske mer än någon annan idrott, djupt förankrad i kultur och samhällsliv. Att se dess utövare förvandlas till samma typ av varor som inom den mest kommersialiserade nöjesindustrin framstår som särskilt sorgligt, och berör särskilt många människor som ser fotbollen som mer än bara affärer.

Sundbergs bok ställer viktiga frågor om vart fotbollen är på väg och om det fortfarande finns utrymme för de ideal om fair play och respekt som idrotten en gång byggdes på.