Saga Cavallin: En kalkon är en kalkon, hur cool och sexig den än försöker vara

I en anmärkningsvärd vändning av händelser har författaren Kristoffer Viita nyligen valt att bemöta kritik som riktats mot hans roman ”Demon time” genom att svara på negativa recensioner i Dagens Nyheter. Detta ovanliga steg från en författare har väckt uppmärksamhet inom litteraturkretsar och bland läsare.

Saga Cavallin, som verkar ha varit en av kritikerna, framför en intressant synpunkt i diskussionen – att problemet med Viitas roman inte ligger i att den skulle vara provokativ, utan snarare i att den försökte vara provokativ men misslyckades med detta uppsåt.

Att författare väljer att offentligt bemöta kritik är ett relativt ovanligt fenomen i den svenska litterära sfären. Traditionellt sett har författare hållit en viss distans till recensioner, särskilt negativa sådana, och låtit verket tala för sig själv. Viitas agerande bryter därmed mot en outtalad norm inom branschen.

”Demon time”, som utkom tidigare i år, har blivit föremål för diskussion i flera litterära forum. Romanen, som enligt uppgift försöker utmana konventionella gränser, tycks ha fått ett blandat mottagande bland kritiker. Vissa har hyllat verkets ambitioner medan andra, inklusive Cavallin, menar att försöken till provokation faller platt.

Fenomenet med författare som svarar på kritik reser flera intressanta frågor om relationen mellan skapare, kritiker och publik i dagens medielandskap. I en tid när sociala medier och digitala plattformar möjliggör mer direkta interaktioner mellan alla parter, utmanas tidigare förhållningssätt till kritik och mottagande.

Litteraturkritikens roll i det svenska kulturlandskapet är fortfarande betydande, trots förändringar i mediakonsumtion och publiceringsformat. Dagstidningarnas kultursidor, inklusive DN:s, fortsätter att vara viktiga arenor för litterär diskussion och värdering. När en författare som Viita väljer att bemöta kritik på samma arena där den framförts, skapas en ovanlig dynamik.

För läsare kan denna typ av utbyten mellan författare och kritiker erbjuda nya perspektiv på både verket i fråga och den litterära processen i allmänhet. Samtidigt väcker det frågor om professionalism och om kritikens oberoende ställning.

I en bredare kontext speglar denna händelse också en pågående diskussion om provokationens roll i samtida litteratur. Vad innebär det att ett verk försöker vara provokativt i dagens kulturklimat? Har tröskeln för vad som anses provocerande förändrats, och vilka konstnärliga strategier står till buds för författare som vill utmana sina läsare?

Cavallin antyder i sin kommentar att Viitas roman misslyckas med just denna ambition – att verket inte når fram till den provokativa effekt som eftersträvats. Detta pekar på en central utmaning för samtidslitteraturen: hur skapar man verk som genuint utmanar i en tid när många tidigare tabun redan brutits?

Förlagsvärlden följer sannolikt denna typ av diskussioner med intresse. Kontroversiella böcker kan ofta generera uppmärksamhet som leder till ökad försäljning, men det finns också risker med att publicera verk som uppfattas som provocerande bara för provokationens skull.

För Viita personligen kan beslutet att bemöta kritik offentligt visa sig vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan ger det honom möjlighet att förklara sina intentioner och bemöta det han upplever som missförstånd. Å andra sidan riskerar det att förlänga och förstärka den negativa uppmärksamheten kring verket.

Oavsett hur man ser på saken illustrerar denna händelse den komplexa relationen mellan författare, kritiker och publik i dagens litterära landskap. I en tid när gränserna mellan dessa roller blir alltmer flytande, kan vi förvänta oss fler sådana utbyten i framtiden.

Huruvida Viitas bemötande kommer att påverka mottagandet av hans framtida verk återstår att se. Klart är dock att diskussionen om ”Demon time” nu handlar lika mycket om författarens reaktion på kritik som om romanens faktiska innehåll.