Föränderliga trender inom smak, status och pengar

I veckan uppmärksammade DN Kultur ett viralt klipp där skådespelaren Timothée Chalamet uttalade sig nedlåtande om opera och balett som ”helt meningslösa konstformer”. Uttalandet har fått stor spridning, sannolikt för att det rör vid en pågående omförhandling kring relationen mellan status, smak och pengar i vårt samhälle.

Två andra aktuella kulturfenomen som på olika sätt belyser denna omförhandling är Disney+-serien ”Love story. John F Kennedy Jr & Carolyn Bessette” samt modeskaparen Demna Gvasalias debut som chefsdesigner på det anrika modehuset Gucci. Dessa representerar två helt olika förhållningssätt till god smak i vår samtid.

Paret Bessette och Kennedy Jr betraktas som USA:s motsvarighet till Diana och prins Charles – hon, en kvinna från folket med enastående charm, och han, arvtagare till en politisk dynasti med tillägget att John även var remarkabelt attraktiv. Deras kärlekshistoria, som slutade med en tragisk flygolycka, har nu förevigats i Ryan Murphys TV-serie. En stor anledning till parets ikoniska status var Carolyns minimalistiska stilideal.

Paparazzibilder på paret från 90-talet när de promenerar på Manhattans gator delas ständigt på sociala medier. Det faktum att bilderna är spontana ögonblicksbilder är signifikant – Carolyn klädde sig aldrig för att väcka uppmärksamhet utan omfamnade minimalism som livsstil. Detta framstår som särskilt attraktivt i vår nuvarande era, där extravaganta klädesval har blivit en form av social valuta.

Trots otaliga internetguider som utlovar nyckeln till ”Carolyns stil” missar många poängen. Det som gjorde henne exceptionellt elegant var inte specifika plaggkombinationer utan ett genomgående etos. Minimalism är mer än en estetik – det är en livsstil som handlar om måttfullhet och omdömesförmåga, med andra ord: smak.

I kontrast till detta har vi Gucci, ett varumärke som historiskt förknippats med vulgaritet och smaklöshet. På 1990-talet lyckades Tom Ford delvis omprofilera märket genom sin avskalade, luxuösa estetik. Men i sin första egentliga kollektion som visades den 27 februari i Milano, valde Demna Gvasalia medvetet motsatt väg.

Guccivisningen präglades av överdåd: becknarväskor, tighta muskeltoppar och påträngande logotyper. Amazongrundaren Jeff Bezos och hans partner fungerade uppenbart som inspirationskällor, trots att de inte personligen närvarade. Detta speglar en samhällsutveckling där traditionella motsättningar mellan överklass och smaklöshet suddas ut. De gamla förmögenheternas grindvakter har öppnat portarna för den nya tidens teknologimiljardärer och deras estetik.

Mot denna bakgrund blir publikens längtan efter Kennedyklanens sofistikerade högborgerliga stil mer begriplig – den representerar en försvinnande värld av klassisk elegans.

Gucci har länge brottats med sjunkande försäljningssiffror, och Gvasalias strategi att med sitt provocerande mode tilltala varumärkets befintliga anhängare är förståelig. Frågan är dock om denna approach kommer att lyckas. Är inte Gucciloggans attraktionskraft just att den fungerar som symbol för en mer svåruppnåelig status?

En falsk Gucci-keps är laddad med en abstrakt kvalitet av rikedom eftersom välbärgade människor bär modehusets mer diskreta plagg. På liknande sätt som opera och balett, genom att tilltala en exklusiv men förmögen publik, överför en status till kulturformerna som Chalamet avfärdar.

Men när samhällets toppskikt inte längre bemödar sig med att upprätthålla en fasad av överlägsenhet gentemot resten av befolkningen, hur länge kommer då dessa statusskillnader att accepteras av allmänheten? Den pågående omvandlingen av smakhierarkier antyder en djupare förändring i samhällets maktstrukturer.