Lena Dunhams nya memoarer: Ett paradoxalt självporträtt av en kändisskap i kris

Det är svårt att prata om Lena Dunham. Inte för att det saknas ämnen att diskutera, utan för att hon ständigt förekommer kritiken genom att själv berätta allt. I hennes senaste memoarer ”Famesick”, som släpps på engelska den 14 april, försöker hon blottlägga hur hon hamnat i denna komplexa position.

Anmärkningsvärt nog är detta Dunhams andra memoarverk, efter ”Not that kind of girl” från 2014 – ett mönster som närmast parodiskt påminner om hennes rollfigur Hannah i HBO-serien ”Girls”. Enligt ”Famesick” var det just denna roll som till slut förstörde hennes liv.

Boken berättar om konsekvenserna av att som 23-åring axla den orimliga bördan att vara regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare i en HBO-produktion. Dunham liknar på många sätt ett barnskådespelare som tvingas växa upp i offentlighetens ljus, oavsett hennes privilegierade kulturbakgrund. Hon beskriver hur hon dukade under för pressen, oförmågan att sätta gränser, och hur vuxna i branschen utnyttjade hennes talang för sina egna karriärer.

Under de sex år som ”Girls” producerades eskalerade Dunhams endometrios till kronisk smärta. Hon skildrar hur hon blev ett offer för det amerikanska sjukvårdssystemet och hur hon så småningom utvecklade ett beroende av smärtstillande och ångestdämpande läkemedel.

Men för den som följt Dunhams karriär via Instagram, läst hennes många essäer i prestigefyllda tidskrifter eller sett intervjuer med henne, innehåller ”Famesick” få verkliga överraskningar. Utöver några skvallerdetaljer om Adam Driver och Jack Antonoff erbjuder bokens 400 sidor egentligen inga nya insikter, bara ett planlöst utforskande av hennes inre mörker.

Detta väcker frågan om det verkligen är meningsfullt att välja memoarformatet för någon vars hela konstnärliga gärning redan är djupt självbiografisk. ”Famesick” framstår ibland som ett bestraffningsprojekt, både mot läsaren och mot författaren själv. Dunham uttrycker att hon ogillar den intensiva uppmärksamheten kring hennes person, samtidigt som hon fortsätter att publicera extremt intima, sårbara och utelämnande berättelser om sig själv – en motsägelsefull hållning som skapar en närmast omöjlig position för läsaren.

Detta paradoxala ”titta, men titta inte”-förhållningssätt placerar publiken i en ambivalent roll. Är hon masochist och läsaren sadist? Eller är det Dunham som medvetet skapar denna omöjliga position, där vi plågas av att bevittna hur hon gör sig själv till ett slags offentligt villebråd?

Det anmärkningsvärda med Lena Dunham är att hon, trots att hon inte producerat något av större konstnärligt värde på ett decennium, fortfarande lyckas behålla allmänhetens intresse – något som hon i boken påstår är ofrivilligt. Diskussionen kring henne tenderar att fastna i banala observationer: hon är störig, självupptagen, inte konventionellt attraktiv – men fortsätter ändå att fascinera.

”Famesick” presenteras som en berättelse om mognad, insikt och försoning, skriven av en 40-åring med omfattande terapierfarenhet. Men frustrerande nog framstår Dunham fortfarande som lika ambivalent och oförstående inför sitt kändisskap som när hon var 25 år. Hon tycks fortfarande lika benägen att bjuda in allmänheten till sina mest privata sfärer, för att sedan skuldbelägga dem för att de tagit sig dit.

Det mest obekväma med ”Famesick” är att Dunham aldrig adresserar denna uppenbara motsättning. Bokens livsvisdomar levereras av någon som inte verkar ha särskilt djup självinsikt, vilket återigen försätter läsaren i rollen som hobbypsykolog. Som läsare undrar man varför man inte vet bättre vid det här laget än att fortsätta delta i detta komplicerade spel.