Samuel Levander: Därför är mästerskapssommar svenskans vackraste ord

I det svenska fotbollskvalet: Nostalgi, tomhet och förlorade mästerskapssomrar

Att hantera katastroftankar är en sak, men när Sverige förlorar mot Kosovo i VM-kvalet blir det närmast omöjligt att förbli oberörd. Medan vissa kan se dessa nederlag som något uppfriskande, kanske till och med förlösande, känns det för många andra som början på slutet – en oacceptabel tomhet som sprider sig genom den fotbollsintresserade delen av Sverige.

Det finns något särskilt med mästerskapssomrar som berör även människor utan egentligt fotbollsintresse. Minnena från VM 2018 lever kvar hos många, och till och med personer som aldrig skulle överväga att titta på en kvalmatch frågar med jämna mellanrum: ”När är det dags för nästa mästerskap? Borde det inte vara vart fjärde år?” Även de anar tomrummet som uppstår när landslaget inte når fram.

För de som följer fotboll året runt blir kontrasten ännu tydligare. Champions League känns tröttsamt i jämförelse. Ordet ”mästerskapssommar” bär på en enorm sentimental laddning som byggts upp sedan 1994, och skulle kunna vara en stark kandidat i en tänkt omröstning om svenskans vackraste ord.

Mästerskapssommaren representerar ett eget land, ett avlägset skimrande rike som i vårt kollektiva medvetande svävar högt över den både glamorösa och smutsgrå vardag som produceras av toppklubbarnas hyperkapitalism.

De ekonomiska realiteterna i dagens fotboll är svindlande. Liverpool köpte nyligen Alexander Isak för 1,65 miljarder kronor, en nästan abstrakt summa. Hans anfallskollega Viktor Gyökeres värvades av Arsenal för 820 miljoner kronor. Men hur många i Sverige skulle egentligen bry sig om någon av dem skjuter sitt lag till ligatiteln? Förmodligen få, förutom de som fortfarande bär med sig nostalgiska minnen från Tipsextra-eran.

Ett enda mål i ett VM däremot – även i ett misslyckat mästerskap – korsar mållinjen någonstans i mästerskapssommarens land bortom tiden. Sådana ögonblick stannar kvar i det kollektiva minnet, visserligen präglat av extrem nostalgi men ändå högst verkligt.

Även om VM-kvalet inte är helt förlorat ännu, har det känts hopplöst under den senaste månaden. Visst kommer det fler världsmästerskap, men tiden går och ångesten växer. Förlusten mot Kosovo väckte skräckbilder av en hel, relativt talangfull generation som passerar obemärkt, utan att få uppleva en enda mästerskapssommar. Ett gäng duktiga spelare som rör sig mellan klubbar i en hermetiskt tillsluten toppfotboll utan att någon egentligen bryr sig.

Den mest skrämmande tanken är att den enda sommaren vi kommer att minnas dessa spelare för blir ”rekordtransfersommaren 2025” – en period definierad av enorma övergångssummor snarare än kollektiva minnen på fotbollsplanen.

Denna oacceptabla tomhet är svår att hantera. För att stå ut med skräcken vänder sig supportern till sin äldsta vän – buddhismen – och försöker ge upp hoppet för att slippa lida. Tanken blir att mästerskapssommaren inte finns på riktigt, att man bara är som stenen i floden där Sveriges VM-kval flyter över och förbi utan att lämna några bestående avtryck.

Paradoxalt nog är det just denna dröm om mästerskapssommaren som definierar den svenska fotbollsupplevelsen – en längtan efter något som kanske inte kommer, men som alltid finns där som en möjlighet, som ett hopp att hålla fast vid även när oddsen talar emot en. För utan drömmen om mästerskapssommaren blir fotbollen bara ännu ett kommersiellt spektakel i en värld som redan har alldeles för många.