Sanna: Jag delar sovkupé med ett proffs och en nybörjare

Resereportage från nattåget mellan Kiev och Warszawa avslöjar både vardagens realiteter och de utmaningar som afrikanska resenärer möter i östeuropeisk tågtrafik. En svensk journalist delar med sig av sina erfarenheter från den 15 timmar långa färden genom två länder med olika spårvidder och kulturella förhållningssätt.

Tåget från Kiev till Warszawa är unikt i sitt slag. Det är det enda direkttåget mellan de två huvudstäderna, en särskild förbindelse som klarar av att hantera den skilda spårvidden mellan Ukraina och Polen. Nästan alla andra tågförbindelser i regionen kräver byte vid gränsen, vilket gör detta tåg till ett viktigt transportalternativ för resenärer som vill undvika komplicerade byten.

I en treslafskupé möts tre människor från helt olika världsdelar. Längst ner har en 65-årig ukrainsk man installerat sig med sina prydligt strukna, rutiga skjortor som hängs på galge. Han byter skjorta både för natten och när morgonen gryr, ett tecken på den europeiska resekulturen där ordning och reda värderas högt. Mannen är på väg till sin dotter i Genève.

I den mittersta sängen ligger den svenska journalisten, som redan hunnit säkra plats för sina två resväskor innan den tredje resenären anländer. Det visar sig vara en viktig fördel, eftersom utrymmet för bagage i kupéerna är mycket begränsat.

På den översta britsen tar sig Ali, en kenyan som arbetat ett år för Röda korset i Charkiv, in efter viss dramatik kring bagaget. Hans tre stora resväskor överstiger det officiella antalet tillåtna väskor, och konduktören inser snabbt sitt fördelaktiga förhandlingsläge. Efter viss hjälp från en ung tjej i intilliggande kupé att kommunicera, tvingas Ali betala extra för att få med sig sitt bagage ombord.

Förhållandena på det ukrainska tåget skiljer sig från västerländska standarder. Under den 15 timmar långa resan finns varken restaurangvagn eller möjlighet att köpa ordentlig mat. Passagerare kan få te och kaffe serverat i traditionella glas med snirkliga metallhållare, men för hungriga resenärer finns i princip bara chokladkakor och Snickers att tillgå. Å andra sidan får alla passagerare manglade lakan, frottéhandduk och madrass, och det finns till och med doftsprej på toaletten.

Den ukrainske medresenären har förberett sig väl med prydliga smörgåspaket, medan Ali måste nöja sig med några chokladkakor. Efter viss akrobatik och med hjälp av en stege tar han sig upp till sin plats under taket.

Det rytmiska dunkandet från tåget vaggar resenärerna fram genom natten, tills tåget når gränskontrollen mellan Ukraina och Polen. Det är här som de etniska skillnaderna i bemötande blir tydliga. Medan de flesta passagerare bara behöver visa sina dokument, tvingas Ali genomgå en grundlig kontroll där han måste öppna alla sina stora väskor och svara på frågor om narkotika.

Ali konstaterar efteråt att han vet varför behandlingen är annorlunda – det beror på hans hudfärg. Han har upplevt samma sak överallt och har lärt sig att förhålla sig lugnt till situationen. Det är en verklighet som många afrikanska resenärer i Europa känner igen, där etnisk profilering fortfarande är en del av vardagen vid gränskontroller.

Trots de trånga förhållandena, den begränsade maten och den ojämlika behandlingen vid gränskontrollen, fungerar tågresan. De tre medresenärerna från olika kontinenter delar utrymme under drygt ett halvt dygn. Ali somnar så småningom och snarkar så högt att hela kupén skälver, ett tecken på att även den mest obekväma resa till slut blir uthärdlig.

Resan speglar både de praktiska utmaningarna med tågtrafik i Östeuropa och de sociala realiteter som präglar gränsöverskridande resor. Det är en påminnelse om att medan infrastrukturen kan vara bristfällig, är de mänskliga erfarenheterna och skillnaderna i bemötande ofta mer påtagliga än de fysiska obekvämligheterna.