Sápmi-triennalens mångfald ger hopp och mersmak

Den första Sápmi-triennalen har nu nått sitt slutmål på Kin museum för samtidskonst i Kiruna, efter en två år lång turné runt Nordkalotten. Utställningen, som pågår till den 16 augusti, presenterar verk av 28 konstnärer som valts ut bland 100 ansökningar och erbjuder en bred översikt över samtida samisk konst.

I Kiruna har utställningen förstärkts med flera verk av den lokala konstnären Inga-Wiktoria Påve från Vittangi. Hennes medverkan understryker museets framgångsrika strategi att kombinera lokal förankring med internationell relevans under ledning av Maria Lind, vars ledord ”gräv där du står” genomsyrar verksamheten.

Museet har etablerat en inkluderande profil där alla skyltar är fyrspråkiga – på svenska, nordsamiska, meänkieli och engelska. Varje vernissage inleds med ceremonin ”Markerna”, en text av Carola Grahn där publiken uppmanas erkänna att marken är samernas traditionella hemland. Till ceremonin hör en handgjord träask av slöjdaren Nils-Johan Labba, innehållande ett lenslipat klot med samisk ornamentik och den ingraverade texten.

Programmet på Kin blandar historiska satsningar, som 60 fotografier av mästerfotografen Borg Mesch, med internationell, svensk och samisk samtidskonst samt doudji, det traditionella samiska hantverket. Detta representerar en medveten strategi att bredda museets innehåll och relevans.

Triennalen synliggör hur tidigare strikta regler för doudji håller på att lösas upp. Juryn har valt att inte göra skillnad mellan konst och konsthantverk, något som speglar en allmän genreupplösning inom konstfältet. Det finns också en tydlig ambition att visa både bredd och djup i samisk samtidskonst, med fokus på yngre och mindre kända konstnärer snarare än etablerade namn.

Monica L Edmondson är en av de konstnärer som väcker uppmärksamhet. Även om hon är specialiserad på glas, behärskar hon liksom många samiska konstnärer en mängd olika material och tekniker. På triennalen visas hennes fotografi ”Elakartad: Tid” printat på aluminium samt det textila verket ”Flätan”, vävt av uppklippta trasmattor som tillhört äldre generationer.

Edmondsons verk bildar en sammanhängande berättelse om en mors känslor under dotterns cellgiftsbehandling, där håravfall är en vanlig biverkning. Dottern är ömsint porträtterad i peruk medan tygflätan på ena sidan tätnar till en slitstark matta med invävd fårull och på andra sidan symboliskt löses upp i en färggrann hög av knutar.

Maarit Magga har också arbetat med textilier genom att klippa sönder 23 gáktier, koltar som ärvts efter släktingar. I det monumentala verket ”Av damm har jag kommit” är de hopsydda i horisontella band som bördiga jordlager. Allra överst finns tom plats reserverad för Magga själv i framtiden.

Hans Ragnar Mathisen, född 1945, är troligen både den äldsta och mest kända konstnären i utställningen. Han var del av den legendariska Máze-gruppen där även Britta Marakatt-Labba ingick. Mathisen är internationellt uppmärksammad för sina kartor över Sápmi, där samiska bosättningar markerats med historiska ortsnamn och dekorerats med samiska symboler och porträtt på viktiga föregångare.

På triennalen visar Mathisen omsorgsfullt handgjorda bokverk från olika decennier med egna fotografier, litografier, teckningar och kartor. Ryggar och hörn är av garvat renskinn, men en skissbok har fått omslag av jeanstyg från konstnärens avlagda byxor. Detta illustrerar hur återbruk av material länge varit en nödvändighet för samerna, en tradition som lever kvar och utgör ett föredöme idag.

Odd Marakatt Sivertsen, mindre känd utanför Sápmi, har sjösamisk bakgrund vid Ishavets kust där laestadiansk tro levt vidare. Hans episka målning ”Festdag på livsstranden” skildrar ett bönemöte vid en knallblå fjärd, där en vigsel genomförs under en sol med oroande mörka strålar mot ett turkost himlavalv.

Gunvor Guttorm från Karasjok presenterar innovativa lampskärmar i rotslöjd av björkrötter, inte som traditionellt flätade korgar utan med genombrutet mönster där ljuset tecknar skuggor. Jouni Laiti, vars namn känns igen från årets Vårsalong på Liljevalchs som för första gången öppnade för ansökningar från hela Sápmi, visar en kåsa av björkvril brutalt genomstungen av en rostig spik. Verket är en stark gestaltning av stress och krockar mellan nutida krav och traditionellt samiskt liv.

Jokkmokkbon Tilde-Ristin Kuoljok presenterar en nyskapande tolkning av en samisk renskinnspung omsluten av snövita vingar från en fjällripa. Vingarna skyddar symboliskt arvet samtidigt som verket kommunicerar modernitet i surrealistisk anda.

Reetta Tornensis har skapat två unisexplagg för Sápmi pride med syfte att utmana könsbundna normer. ”Var inte tyst” är klassiskt dekorerad med långa fransar men fästa i mässingskedjor som bildar en genombruten halskrage. Flera av de utvalda konstnärerna är queera och adresserar dubbla identitetskamper, i Gjert Rognlis fall tredubbla eftersom han även är kvän.

Eva Kitoks textilapplikation förmedlar en intim bild av ett barn som tar en tugga på ett äpple. Verket fångar hur små barn fullständigt kan absorberas av livets små men i stunden stora glädjeämnen.

Helena Lagerqvist Kuoljok från Jokkmokk visar ”Råvaruboden”, ett mångbottnat broderi på ena delen av en industriellt producerad bomullsgardin. Grundmotivet är en norrländsk landskapsidyll med renar, fåglar, bär och blomsterprakt, men konstnären har uppdaterat den med vad hon kallar ”verkligheten i den norra kolonin”.

Lagerqvist Kuoljok har lagt till vindkraftverk, gruvhål, kraftledningar, skogsavverkning och helikopterburen turism som visar majoritetssamhällets utnyttjande av naturresurser i en känslig miljö. I ett hörn syns ett samiskt par inträngda i det som nu är ett söndertrasat landskap. På vernissagen kommenterade konstnären Ebba Buschs aktuella utspel mot rennäringen, ett redan öppet sår för det hårt trängda urfolket.

Katarina Spik Skums installation ”Runt eldstaden” är ett lulesamiskt heminredningsalternativ, där normen att aldrig slänga något gett upphov till ett otraditionellt draperi skapat av rester efter koltsömnad. Kreativiteten inom textilkonsten är något som präglar triennalen starkt.

Många konstnärer är upptagna av historien men laborerar samtidigt fritt med traditionen, vad gäller allt från motiv till behandling av material och tekniker. Christin Løkkes gestaltning av farfaders leriga stövlar – skulpterade i lera – blir poetiska trots det prosaiska motivet.

Eiril Linges ”Farmor berättar” är en animation på någon minut som behandlar familjens nedtystade samiska bakgrund. I foajén visas ”Hej Karin”, en nyktert berättad men känslostark videoessä av Susanne Ewerlöf som också berör hemlighållen samisk härkomst.

Ewerlöfs verk är en hommage till Karin Stenberg, en avlägsen släkting och skogssamisk aktivist. Hennes drygt 100-åriga petition till den svenska staten citeras och vittnar om förvrängda ”sanningar om lappen”, hur samer exotiseras och behandlas som etnografiska föremål alternativt mindre vetande barn.

Inga-Wiktoria Påve är rikast representerad och antogs med blyertsteckningen ”Girlpower”, där kvinnofigurer från olika delar av Sápmi syns med olika sorters mössor som visar deras tillhörighet. Hon har också fått ett eget rum för ytterligare sex verk.

”De eleganta” är en serie kvinnoporträtt från olika generationer, där den runda formen ansluter till samernas cykliska tidsuppfattning och målningarna smyckats med silverdetaljer. Kvinnornas silkessjalar visar sig vara av lyxmärket Hermès, som drottning Elizabeth II favoriserade.

Skulpturen ”Kall hård stenvagga, mjuk varm famn”, ett citat från den finsk-samiska allkonstnären Nils-Aslak Valkeapää, är en liten vagga klädd med kaninpäls, stående på renlav under sprängsten från Luossavaaras dagbrott. Påwe arbetar med flera symboliska lager som signalerar både en stark tradition och en minoritets utsatta läge, där rendriften hotas av industrisamhällets efterfrågan på naturresurser.

Denna första Sápmi-triennal är å ena sidan lite spretig och ojämn på grund av det breda urvalet men å andra sidan synnerligen varierad och hoppfull, särskilt som ett flertal konstnärer är födda på 1990-talet. Mångfalden av tekniker och naturmaterial är särskilt intressant, där omväxlande respekt för traditionen och brott mot den genererar spänningar. Därtill kommer alla berättelser om samiska identiteter, livsvillkor och utmaningar i en konfliktfylld brytningstid.

Mer samtidskonst från Sápmi visas på Kiasma i Helsingfors i utställningen ”Vi som är kvar. Tid för samisk konst” till den 6 september.