Säverman: Åka buss med käpp och utan

I en vardag fylld av små möten och slumpartade händelser uppenbarar sig ibland ögonblick som speglar både vår sårbarhet och mänsklighet. Det var precis ett sådant ögonblick som utspelade sig under en till synes vanlig bussresa en helt ordinär dag.

När jag klev på den fullsatta bussen och såg mig omkring efter en sittplats, slog det mig att ingen erbjöd mig att sitta – något som annars är vanligt förekommande i kollektivtrafiken för äldre personer. Det var först då jag insåg att jag hade glömt min käpp hemma. Den lilla detaljen, käppen, är tydligen den symbol som signalerar för medpassagerare att här kommer någon som behöver särskild hänsyn.

Som tur var blev ändå en plats ledig i det särskilda området som är markerat för äldre och personer med funktionsvariationer. Jag satte mig ner bredvid en äldre dam som satt vid fönsterplatsen. Efter en stund bad hon om ursäkt – hon skulle stiga av vid nästa hållplats.

Det visade sig snabbt att även hon hade svårigheter att röra sig. När hon skulle ta sig förbi mig ut i mittgången blev situationen snabbt komplicerad. I mitt försök att ge plats råkade jag stöta till hennes käpp. För ett kort ögonblick trodde jag faktiskt att det var min egen käpp, trots att jag nyss konstaterat att jag glömt den hemma. Käppen föll till golvet och i vårt gemensamma famlande efter den krockade vi med varandra.

Olyckan var inte slut där. Hon snubblade sedan över min fot, och vi bad båda varandra om ursäkt upprepade gånger. Just när hon återfick balansen bromsade bussen in vid hållplatsen, vilket fick henne att förlora jämvikten igen. Innan någon av oss hann reagera fann hon sig sittandes i mitt knä, med en blick som lyste av självförebråelse och förlägenhet.

Efter denna ofrivilliga närkontakt reste hon sig upp, tog sin käpp och gjorde sig redo att kliva av bussen genom den nu öppnade dörren. Men plötsligt stannade hon till, vände sig om och knackade mig på axeln. I handen höll hon en bok – min bok – som måste ha ramlat ur min ficka under vårt oavsiktliga möte.

Det visade sig vara en antologi med titeln ”Folkhemsprinsessorna”, en samling texter där författare från vår generation reflekterar över sina upplevelser från 1950-talet. ”Den har jag läst, den är bra”, sa hon med en ton som antydde igenkänning.

”Ja”, svarade jag och tänkte för mig själv att kvinnan framför mig mycket väl kunde vara en av dessa folkhemsprinsessor i levande livet – en representant för den generation som upplevde folkhemmets framväxt och ideal.

Mitt i detta korta men betydelsefulla möte hörde vi plötsligt hur bussdörrarna började stängas. Hon blev uppenbart kluven – å ena sidan skulle hon kliva av, å andra sidan verkade hon vilja fortsätta vårt samtal om boken. Bussen behövde dock fortsätta sin rutt.

Några medpassagerare gjorde halvhjärtade försök att påkalla chaufförens uppmärksamhet, men de överröstades av en man med kraftfull röst som utbrast: ”Öppna för fan, kärringen ska av!” Hans bryska tillrop fick önskad effekt – dörren öppnades igen, och kvinnan lyckades ta sig ut med sin käpp innan dörren återigen stängdes och bussen fortsatte sin färd.

Dessa vardagliga möten, fyllda av både små missöden och oväntade kopplingar, påminner oss om de band som förenar generationer. I ett kort ögonblick på en vanlig buss hade två främlingar delat en erfarenhet som speglade både tidens gång och kulturella referenser som band dem samman.

Trots att vårt möte var kortvarigt, och avbröts av bussens fortsatta rutt, efterlämnade det en påminnelse om hur slumpmässiga möten ibland kan avslöja överraskande förbindelser mellan människor – även när de börjar med en glömd käpp och slutar med en delad litterär referens.