Varje år vid den här tiden fylls gatorna av ett särpräglat ljud – studentflakets triumferande tutande och glada rop som ekar mellan husen. För dem som bor längs de populära studentflaksvägarna blir det en årlig påminnelse om att sommaren är här och att en ny generation har avslutat sin gymnasietid.

Det börjar alltid på samma sätt. Långt borta mellan husen hörs de första svaga basgångarna från musiken, följt av spridda rop och sedan det oundvikliga tutandet när bil efter bil passerar förbi. På flaket står unga människor tätt packade, klädda i tunna kläder i pastellfärger, och firar sin nyligen uppnådda frihet.

När de första enstaka studentbilarna möts och bildar en kortege förvandlas det entoniga tutandet från en ensam bil till en mångtonig konsert av bilhorn. Det som uppstår påminner nästan om modernistiska experimentkompositioner för bilhorn från 1960-talet, kryddat med förtjusta skrik från studenterna på flaket. För en gångs skull är det flickornas röster som hörs mest tydligt. De verkar vara bäst på att jubla över friheten, medan pojkarnas bröl försvinner i bakgrunden.

”Sjung om studentens lyckliga dag” hette det i den gamla studentsången. Den lyckliga dagen stämmer lika väl nu som för hundra år sedan, även om mycket annat har förändrats. På den tiden kunde en student – studentskorna fanns knappt ännu – se fram mot ett begränsat men tryggt urval av karriärmöjligheter. Yrken som försäkringsinspektör, tullinspektör, stationsskrivare och postmästare krävde studentexamen och erbjöd stabil anställning.

I dag står världen öppen på ett helt annat sätt. Studenterna kan bli nästan vad som helst, även om själva vägen dit kanske inte har blivit mycket lättare. Arbetsmarknaden är mer mångfacetterad men också mer osäker än tidigare generationers.

I dagens tysta knapptryckarvärld har förekomsten av studentflak blivit en ljudlig årstidsmarkör som står i stark kontrast till de milda sommarpsalmer som yngre skolbarn sjunger vid läsårets slut. Det är en övergång från barndom till vuxenliv som firas på högt hörbart sätt.

På flaken syns dock inte bara glädje och firande. Vid kanten står ofta några ungdomar som inte hoppar och jublar, som bara står där och verkar undra vad de egentligen gör där. Alla behöver inte tjoa bara för att skoltiden är över, men som åskådare lägger man ändå märke till dem som bara står där och ser frånvarande ut.

”Varför är dom inte klädda i vitt!” utbrister en äldre dam med rullator på trottoaren. ”På min tid hade alla studentskor vita klänningar!” På hennes tid hade dessutom alla pojkar blå kostym. I dag tar man vad man har i garderoben.

Traditionerna förändras med tiden. Den tid då studentmössan och den vita klänningen symboliserade både friheten och oskulden känns avlägsen när dagens studenter hellre firar i bekväma kläder och avslappnad stil. För äldre generationer kan det te sig främmande att brölande fylletransporter har fått representera den ljusnande framtiden.

Men oavsett hur man väljer att se på det är studentflaket en tradition som lever vidare, även om den förändras i form. Det är fortfarande en markering av en viktig övergång i livet, ett tillfälle att fira att en period är över och att en ny börjar. För en dag får glädjen och firandet ta över gatorna, och omgivningen får finna sig i det årliga spektaklet.

Kanske är det just kontrasten mellan tradition och förändring som gör studentflaket till en så fascinerande företeelse. Det är samtidigt djupt förankrat i svensk tradition och ständigt föränderligt, en spegel av hur varje ny generation formar sina egna uttryck för glädje och frihet. Och för dem som bor längs de populära stråken blir det en årlig påminnelse om att livet går vidare, generation efter generation.