En bortglömd sommarfisk upplever en märklig renässans i skärgården. Sutaren, som en gång betraktades som en exklusiv delikatess i det tidiga 1900-talets Sverige, har sedan dess fallit i onåd och blivit närmast förbisedd i den svenska mattraditionen. Men fisken får plötsligt förnyad uppmärksamhet genom både litterära skildringar och barnens spontana fiskelycka vid sommarstugans brygga.

För ungefär hundra år sedan var sutaren högt värderad på de svenska middagsborden. Denna insjöfisk hade en plats bland de mest uppskattade rätterna och ansågs som något utöver det vanliga. Men tiderna har förändrats dramatiskt för den bottenhöjande fisken. Från sin tidigare status som delikatess har den nu sjunkit till de lägsta nivåerna av kulinarisk uppskattning, både bildligt och bokstavligt talat.

Sutaren är känd för sin extremt slemmiga konsistens, vilket gör den besvärlig att hantera. Fisken är hal som en ål och kräver särskild behandling för att överhuvudtaget kunna rensas. Den måste skållas i kokande vatten innan man kan få ett stadigt grepp om den för att genomföra rensningsprocessen. Denna omständliga procedur är nödvändig för att komma åt det fiskkött som en gång ansågs vara värt besväret.

Nyligen fick sutaren en ovanlig upprättelse i dagspressen när författaren Aase Berg skrev om fisken. Men Berg uppmärksammade inte sutaren som matråvara utan som en levande varelse i sitt naturliga habitat. I hennes beskrivning framställdes fisken som ett glänsande väsen som lever sitt liv nere i bottenslammet, långt från köksbordet och stekpannan.

Samma vecka inträffade en händelse som ytterligare satte fokus på den bortglömda fisken. Två pojkar i lagom ålder hade fått tillgång till en norsk mörtstuga, en typ av mjärde som de kastade ut från bryggan över natten. När morgonen kom väcktes alla av pojkarnas entusiastiska rop när de upptäckte resultatet av sin nattliga fiske.

I mjärden hade de fångat två små glänsande sutare. Pojkarna bar triumferande upp sin fångst i en hink med vatten, som om de hade landat årets storgädda. Deras glädje och stolthet över fiskelyckan var påtaglig. Det var tydligt att värdet för dem inte låg i fiskens kulinariska status utan i själva upplevelsen av att ha fångat något.

För att låta pojkarna få uppleva den nordiska delikatesstraditionen förbereddes fisken enligt klassiskt vis. Processen var omfattande: sutarna avlivades, skållades, klipptes, rensades och kokades. Efter att ha tagit bort ryggben och otaliga småben återstod endast en liten mängd vitt fiskkött, ungefär en tekopps värde från de två fiskarna. Utbytet var anmärkningsvärt litet i förhållande till allt arbete.

När det var dags för pojkarna att faktiskt smaka på sin fångst avtog deras tidigare entusiasm märkbart. De tog varsin försiktig tugga och verkade möjligen uppskatta smaken, men övergick snabbt till det mer bekanta alternativet spagetti. Incidenten illustrerar tydligt sutarens förändrade position i den moderna svenska matkulturen.

Det är värt att notera att sutaren sällan omnämns i mediasammanhang. I Dagens Nyheters 162-åriga historia har fisken endast nämnts 382 gånger totalt. Att den nu förekom två gånger under samma vecka är därför anmärkningsvärt. En sökning i tidningens arkiv avslöjar även att sutaren oväntat nog var med på löpsedeln den 15 juli 2003, och att det finns recept på sutare med marsipansås bevarat i de historiska arkiven.

Sutarens historia speglar på många sätt förändringarna i svenska matvanor och hur olika råvaror har gått in och ut ur modet genom åren. Från att ha varit en efterfrågad och uppskattad fisk har den blivit nästan bortglömd, endast att återupptäckas sporadiskt genom barnens nyfikenhet eller författares poetiska skildringar av vattenvärldarna. Dagens barn väljer hellre spagetti, medan den slemmiga bottenfisken fortsätter sitt liv i sjöarnas slam, långt från de tallrikar där den en gång var en självklar gäst.