Sirapssentimentalt när Brendan Fraser hyr ut sitt hjärta i Tokyo

Brendan Frasers nya rolltolkning bjuder på känsla men försvinner i sötma

I en stad där mänsklig kontakt alltmer blivit en handelsvara försöker regissören Hirokazu Kore-eda beröra publiken med sin senaste film ”Rental Family”. Filmens huvudrollsinnehavare Brendan Fraser, som gjorde en hyllad comeback i ”The Whale”, fortsätter här att visa prov på sin förmåga att gestalta nyanserad känslighet på bioduken.

Fraser spelar en professionell medmänniska i Tokyo – en stad som i filmen porträtteras som en metropol där äkta mänskliga relationer blivit allt svårare att etablera. Det japanska fenomenet med uthyrning av ”familjemedlemmar” för olika sociala sammanhang utgör filmens centrala premiss, och skapar en intressant utgångspunkt för att utforska ensamhet i det moderna samhället.

Tokyos urbana landskap fungerar som mer än bara kuliss i filmen. Den japanska huvudstaden framställs som ett mikrokosmos av vår tids utmaningar med mellanmänskliga relationer i en alltmer digitaliserad värld. Kore-eda, känd för sin skickliga hantering av familjedynamik i filmer som ”Shoplifters”, försöker här överföra sitt känsliga berättande till en mer internationell produktion.

Fraser, vars karriär upplevt en remarkabel renässans de senaste åren, levererar en trovärdig prestation som den hyrbara familjefiguren. Hans tolkning visar på den djupa förståelse för mänsklig sårbarhet som han även demonstrerade i sin Oscarbelönade roll i Darren Aronofskys ”The Whale”. Det är uppenbart att Fraser har förmågan att förmedla komplexa känslor på ett sätt som känns autentiskt.

Tyvärr förmår inte filmen i sin helhet att leva upp till premissens löfte. Kore-edas tidigare filmer har ofta balanserat på gränsen till det sentimentala, men med en subtilitet som gjort dem djupt berörande. I ”Rental Family” tippar balansen över, och filmen hamnar alltför ofta i territorium som känns tillrättalagt och överdrivet känslosamt.

Den sociala kommentaren om ensamhet i det moderna samhället – ett tema som blivit alltmer relevant i post-pandemins era – förloras delvis i filmens förkärlek för att servera publiken lättsmälta känslor snarare än genuina insikter. Det är som om regissören inte litar på att publiken ska kunna hantera de svåra frågor som filmens premiss faktiskt väcker.

Filmens bildspråk och regi visar ändå prov på Kore-edas tekniska skicklighet. Tokyos stadsmiljöer fångas med både värme och en underliggande melankoli som effektivt förmedlar filmens tematik. Ljudbilden och musiken skapar också stämningar som ibland lyckas transcendera det alltför sentimentala manuset.

I skuggan av regissörens tidigare verk, som den Guldpalmsvinnande ”Shoplifters”, framstår ”Rental Family” som ett mindre lyckat försök att översätta hans särpräglade berättarstil till en mer internationell kontext. Det finns ögonblick av genuin emotion och insikt, men de dränks allt för ofta i vad som känns som beräknade försök att framkalla tårar hos publiken.

Särskilt problematiskt blir det när filmen försöker adressera komplexa sociala fenomen som professionell närhet i en värld av ökande ensamhet. Istället för att utforska de moraliska gråzonerna och samhälleliga implikationerna av att kommersialisera mänskliga relationer, väljer filmen alltför ofta den enkla vägen – att reducera dessa frågor till enkla känslomässiga utspel.

Trots Frasers övertygande insats och några genuint berörande scener, lämnar ”Rental Family” ett intryck av en film som inte riktigt vågar utforska djupet av sitt eget koncept. För en regissör som Kore-eda, vars tidigare verk ofta kännetecknats av subtil emotionell komplexitet, framstår detta som ett överraskande steg mot mer konventionellt filmskapande.

För den som är intresserad av Brendan Frasers pågående karriärrenässans erbjuder filmen ändå värdefulla ögonblick, men som helhet representerar ”Rental Family” en missad möjlighet att säga något verkligt meningsfullt om den moderna ensamhetens natur i våra alltmer fragmenterade samhällen.