En mor och en dotter söker frid och en framtid på Sicilien. Det är utgångspunkten i Valeria Luisellis nya bok. Den mexikanska författaren har sedan debuten räknats som en av de mest särpräglade rösterna i den latinamerikanska litteraturen. Nu har kritikern Samuel Levander läst boken, och hans omdöme är tudelat: han störs av ett självbelåtet malande, men hittar också partier som verkligen engagerar.
Berättelsen följer två kvinnor som lämnat ett liv bakom sig och försöker skapa något nytt på en ö med ett tungt historiskt arv. Vardagliga scener vävs samman med inre monologer, och relationen mellan mor och dotter står hela tiden i centrum. Det är en skildring av två människor som bär på minnen de inte alltid sätter ord på. Sicilien blir både en fristad och en påminnelse om vad som varit.
Levander menar att bokens form är ojämn. Det självbelåtna malandet, som han kallar det, gör att texten emellanåt tappar fart. Den verkar vara för nöjd med sin egen röst, med upprepningar och utläggningar som skymmer det som är rättframt och starkt. Men i de avsnitt där språket blir mer återhållet lyfter boken. Då handlar den om moderskapets komplexitet, om viljan att ge sitt barn ett bättre liv och om hur man hanterar det som aldrig riktigt lämnar en.
Valeria Luiselli är sedan tidigare känd för en litteratur som rör sig över gränser, både geografiskt och formmässigt. Hon föddes i Mexico City och är verksam i New York. Hennes debut Sidewalks bestod av essäer om stadens och språkets rum. Genombrottet kom med The Story of My Teeth, men det var Lost Children Archive som gjorde henne internationellt uppmärksammad. I den romanen får läsaren följa en familj på resa genom södra USA, och berättelsen knyts samman med de övergrepp som drabbar barn som försöker ta sig över gränsen. Hon har även skrivit Tell Me How It Ends, en uppmärksammad essä om ensamkommande barn och det byråkratiska våld de utsätts för.
Den nya boken har en mer avskalad form än många av föregångarna. Här ligger fokus på de två kvinnornas inre resor snarare än på politik i vidare mening, även om de stora frågorna hela tiden finns närvarande. Platsen är betydelsefull. Sicilien har i årtusenden formats av människor som kommit utifrån: greker, araber, normander och, i vår tid, flyktingar som korsar Medelhavet. Den historien bildar fond till mor och dotters försök att börja om. De är en del av en längre rörelse av människor som söker trygghet, mening och ett sammanhang.
Relationen mellan mor och dotter skildras utan sentimentalitet. Det finns tystnad och konflikter, men också ömhet och en stark vilja att skydda. Luiselli visar hur kärlek kan vara både en tillgång och en börda, hur en förälder kan vilja ge sitt barn allt men samtidigt hålla fast för hårt. Det är i dessa passager boken är som starkast. När den blir för upptagen med sin egen stil, menar Levander, tappar den däremot kraft.
Berättelsen rör sig över en begränsad tid, men genom minnen och associationer öppnar den mot ett större perspektiv. Frågan om frid är central: kan man någonsin bli fri från sitt förflutna? Luiselli ger inga enkla svar. Det är frustrerande och samtidigt berörande. För läsare som vill ha en långsam, reflekterande litteratur finns här mycket att hämta. Trots invändningarna mot det självbelåtna malandet är det en bok som stannar kvar och som gärna diskuteras vidare.
