Ståhlis: Kroppar, kroppar, så långt ögat ser …

Stockholm förvandlas varje midsommar till en nästan oigenkännlig stad. De normalt livliga och tättbefolkade gatorna ligger plötsligt öde, balkongdörrarna är stängda och persiennerna nerdragna. Det enda som bryter tystnaden är måsarnas och kråkornas rop samt ljudet av ensamma fotsteg mot gatstenarna. Huvudstaden genomgår en årlig metamorfos när invånarna i stora skaror lämnar staden för skärgård och landsbygd.

Detta återkommande fenomen är något som varje stockholmare känner igen. Under midsommarhelgen sker ett akustiskt byte mellan stad och land. Medan skärgården och landsbygden fylls av festande människor, skratt och liv, sjunker Stockholm in i en märklig stillhet. Tiden tycks nästan stå still, och staden får en nästan tidlös karaktär som påminner om en svunnen epok.

Under en promenad genom den tomma staden med hunden Douglas blir kontrasten särskilt tydlig. Den lilla parken som vanligtvis fylls av hundägare och barnfamiljer ligger helt öde. Det är först vid hemvägen som tecken på mänskligt liv börjar dyka upp. En ensam figur i stickad mössa och vantar, trots att temperaturen ligger på 22 grader, passerar förbi. Lite längre bort vid en busshållplats står en kvinna och för högljudda samtal med sig själv, utan hörlurar eller någon annan person i närheten.

Dessa märkliga möten med stadens kvarvarande invånare understryker känslan av tomhet och annorlundahet. Stockholm under midsommar blir en scen för de få som av olika anledningar stannat kvar, medan majoriteten av befolkningen söker sig ut ur staden. Det är en period då storstadslivet pausas och ett helt annat tempo tar över.

Men förändringen är kortvarig. När midsommarhelgen väl är över börjar huvudstaden sakta vakna till liv igen. Matbuden på sina mopeder återvänder till gatorna, balkongdörrarna öppnas på vid gavel för att släppa in sommarvärmen, och jordgubbsförsäljarna ställer åter upp sina stånd i väntan på kunder. Stockholmarna strömmar tillbaka från sina midsommarfiranden och återupptar sitt vardagliga stadsliv.

Strömkajen, en av stadens mest centrala och livliga platser, återgår snabbt till sitt normala tillstånd. Här visar sig dock stadens karaktär även i små detaljer. En solbränd man med bar överkropp möts av rynkade näsor från förbipasserande, som tydligen anser att det finns gränser för hur avslappnad stadsklädsel bör vara. Intressant nog finns det bara ett stenkast därifrån, inne på Nationalmuseum, en utställning som visar fullständigt nakna kroppar.

Nationalmuseums aktuella utställning med Johan Tobias Sergels verk från 1700-talet erbjuder en fascinerande kontrast. Sergels nyklassicistiska marmorstatyer i skinande vit sten, skapade för omkring 250 år sedan, visas tillsammans med hans mer burleska och skabrösa tuschteckningar. Utställningen blandar det högtidliga med det lekfulla, allvaret med skrattet.

Denna blandning av stilar och uttryck hos Sergel speglar på sätt och vis Stockholm självt. Staden rymmer ständigt kontraster mellan fantasi och verklighet, mellan det högtidliga och det vardagliga, mellan tystnad och liv. Precis som Sergels konst visar olika sidor av människan, visar Stockholm olika ansikten beroende på säsong och tidpunkt.

Midsommarens Stockholm är ett påtagligt exempel på hur städer kan förändra karaktär över tid. Det är också en påminnelse om hur starkt beroende storstäder är av sina invånare för att behålla sin livskraft och energi. När befolkningen tillfälligt försvinner, försvinner även mycket av stadens själ.

När sommaren fortskrider kommer Stockholm successivt att återgå till sitt normala jag. Men för några dagar varje midsommar får både invånare och besökare uppleva en helt annan version av huvudstaden – en stilla, nästan meditativ plats där tiden tycks ha stannat och där det förflutna känns närmare än vanligt.