Stina Oscarsons sista pjäs är en kraschlandning i Sverige

I det svenska kulturlandskapet har Selma Lagerlöfs klassiska berättelse ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” länge fungerat som en litterär referenspunkt för hur vi ser på vårt land. Nu har dramatikern Stina Oscarson tagit sig an uppgiften att omtolka denna berättelse för vår tid med föreställningen ”Uppdrag Holgersson”, som nyligen hade premiär.

Till skillnad från Lagerlöfs berättelse, som skildrar Sverige vid förra sekelskiftet, har Oscarson valt att placera handlingen i nutidens Sverige. Hennes ambition är tydlig – att spegla dagens samhälle med dess utmaningar, motsättningar och förändrade landskapsbilder, både kulturellt och geografiskt.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson har format föreställningen som en bygdeshow med nostalgiska inslag. Detta grepp skapar en intressant kontrast mellan dåtid och nutid, mellan den idealiserade bilden av Sverige som Lagerlöfs roman ofta förknippas med och den mer komplexa verklighet som präglar dagens samhälle.

Recensenten Pia Huss påpekar att föreställningen upplevs som både vilsen och förvirrad, vilket enligt henne faktiskt kan ses som en träffande representation av hur Sverige kan komma att se ut år 2026. Detta antyder att produktionen, trots eller kanske tack vare sin förvirring, lyckas fånga något väsentligt om vår samtid och nära framtid.

Den visuella presentationen, som fångats i pressbilderna, bidrar till känslan av en samtidsreflekterande föreställning. Produktionen tycks balansera mellan det nostalgiska och det framåtblickande, mellan hyllning av kulturarvet och kritisk granskning av samtidens Sverige.

Oscarson är känd för sitt samhällsengagerade författarskap och har i tidigare verk ofta behandlat aktuella politiska och sociala frågor. Hennes tolkning av den älskade klassikern ”Nils Holgersson” blir därmed mer än bara en uppdatering – den blir ett inlägg i debatten om svensk identitet och nationell självbild.

Lagerlöfs ursprungliga verk skrevs som en läsebok för folkskolan och hade ett uttalat pedagogiskt syfte – att lära barn om Sveriges geografi, kultur och historia. Oscarsons version verkar istället vilja utbilda publiken om dagens Sverige, med dess komplexitet och motsägelser.

Föreställningens format som bygdeshow är också signifikant. Denna teaterform, med sina rötter i lokal tradition och gemenskap, får i Menasanch Tobiesons regi en ny dimension. Den nostalgiska anstrykningen som Huss nämner antyder en längtan efter något förlorat, samtidigt som föreställningen blickar framåt mot ett Sverige i förändring.

Kulturkritiker har länge diskuterat hur vi ska förhålla oss till våra nationella berättelser i en tid av globalisering och förändrade samhällsstrukturer. ”Uppdrag Holgersson” kan ses som ett bidrag till denna diskussion, ett försök att omformulera den svenska självbilden för en ny tid.

Det är värt att notera att Nils Holgersson-berättelsen regelbundet återkommer i olika kulturella uttrycksformer, från filmatiseringar till teateruppsättningar. Varje ny tolkning säger något om sin samtid, och Oscarsons version är inget undantag. Den speglar ett Sverige där gamla sanningar ifrågasätts och nya berättelser tar form.

Recensionens beskrivning av föreställningen som ”vilsen och förvirrad” behöver inte nödvändigtvis tolkas som kritik. I en tid av snabba förändringar och osäkerhet kan just vilsenhet och förvirring vara träffande känslor att utforska konstnärligt.

Att Oscarson valt att blicka fram mot år 2026 ger också föreställningen en framtidsorienterad dimension. Det är ett grepp som placerar verket i gränslandet mellan samtidsskildring och framtidsspekulation, mellan dokumentär och fiktion.

För publiken blir ”Uppdrag Holgersson” således en möjlighet att reflektera över den svenska identiteten i en tid av förändring, att ställa frågor om vem vi är och vart vi är på väg som nation. På så sätt fullförs kanske ändå något av Lagerlöfs ursprungliga pedagogiska ambition, om än i en helt ny tappning för vår tid.