Tara Moshizi: Grattis alla sköna snubbar – ni vann valet i medierna

”Hur ska vi få unga att intressera sig för valet? Jag vet, vi slänger in en skojig kille!” Så inleder journalisten Tara Moshizi sin kommentar i Dagens Nyheter om årets valbevakning. Hon sätter där fingret på ett mönster som präglat mediehusens satsningar inför riksdagsvalet i september: de profiler som anlitas för att stå för humor och lättsamhet är uteslutande män.

Kritiken mot upplägget har vuxit under veckan. I ”Ångestpodden”, en av Sveriges mest uppmärksammade poddar, frågade programledarna Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg ”Var är kvinnorna i politiken?” De konstaterade att alla de nya profilerna i valbevakningen är män.

En genomgång av satsningarna bekräftar bilden. På SVT, Sveriges största public service-kanal, intervjuar journalisten Fouad Youcefi politiker i ”Taxi Fouad”, medan komikern Emil Persson utmanar partiledarna i ”Fördomsshowen”. TV4, den största kommersiella tv-kanalen, sänder ”Vem kan styra Mauri?” där Mauri Hermundsson övningskör med partiledarna, och i kanalens partiledarutfrågningar medverkar youtubeprofilen Emil Hansius tillsammans med programledaren Jenny Strömstedt. Dagens Nyheter, en av landets ledande morgontidningar, har i sin tur anlitat komikern Edvin Törnblom för att hålla i intervjuer i rörligt format. Den kritik som nu framförs publiceras med andra ord i en av de tidningar som själva gjort samma val.

Satsningarna är ett led i mediehusens strävan att nå unga väljare, en grupp som i flera val haft lägre valdeltagande än äldre. Genom att blanda politik med humor och igenkänning hoppas redaktionerna göra valrörelsen relevant för en publik som annars inte följer traditionella utfrågningar. Samtidigt sker satsningarna i ett allt tuffare medielandskap, där kanaler och tidningar konkurrerar om publikens tid, och att knyta till sig kända profiler från nöjesvärlden har blivit ett sätt att sticka ut i bruset. Valbevakningen är en av de mest prestigefyllda uppgifterna för svenska medier, och de nya formaten syftar till att förnya ett annars stelbent utfrågningsformat. För tidningar som Dagens Nyheter handlar det också om att stärka den digitala närvaron i en tid då allt fler konsumerar nyheter i sociala medier.

I sin text understryker Moshizi att hon inte har något emot vare sig profilerna eller humorn i sig. Skratt och satir behövs, menar hon, för att bryta av den annars långa raden av partiledardebatter om ämnen som energipolitik och försvar. Hon lyfter också fram att flera av de nya formaten har levererat politisk substans, bland annat när Fouad Youcefi i ”Taxi Fouad” frågade biståndsminister Benjamin Dousa (M) om hur regeringens minskade bistånd kan leda till att människor dör.

Kärnan i kritiken är i stället helheten. Alla mediehus har samtidigt valt att satsa på manliga humorprofiler, något Moshizi beskriver som fantasilöst och entonigt. Hon konstaterar att nätet är fullt av kreativa kvinnliga profiler i sociala medier som tv-kanaler och tidningar hade kunnat rekrytera, men att jämställdhets- och mångfaldsfrågor i dag fått mindre genomslag. Hon beskriver utvecklingen som en backlash, där kvinnor återigen får kämpa för att synas i de roller som förknippas med humor och lättsamhet.

Frågan kan sättas in i en bredare mediehistorisk kontext. Efter metoo-rörelsen 2017 ökade medvetenheten om hur medierna fördelar utrymme mellan könen, och under tidigt 2010-tal fanns Rättviseförmedlingen, en verksamhet som listade kvinnliga experter och profiler för att motverka att redaktionerna slentrianmässigt vände sig till manliga namn. Moshizi menar att den utvecklingen nu gått tillbaka, och att mediehusen återigen tycks ha hamnat i gamla hjulspår.

Ytterst handlar frågan om makt, enligt Moshizi. Ett politikprogram i tv är ett maktverktyg som ger innehavaren en plattform och inflytande under lång tid. När de rollerna nästan uteslutande går till män fördelar mediehusen också den mediala makten ensidigt, resonerar hon.

Om debatten leder till någon förändring återstår att se. Medieformat och trender rör sig i vågor, och inför kommande val kan redaktionerna tänka om. Moshizi konstaterar att hon redan ser fram emot riksdagsvalet 2030 – och hoppas att uppsättningen profiler då ser annorlunda ut.